Vecka 30 - Nu är det jul igen!

Ho, ho! I går firade vi traditionsenlig jul i Stortorp. Nytillskottet var Micke med tillhörande kroppkakor och hemmagjord leverpastej ("it's a keeper" löd omdömet). Kalle är nog den som håller mest i traditionen, den lille stackarn fick åka in till akuten eftersom han andades så dåligt med sin förkylningsastma. Då upptäcktes även dubbelsidig öroninflammation. Han var alldeles deppig det lilla barnet, trots klappar och isglass.

Desto mer fart var det på hans syskon som fick vänta väldigt, väldigt länge på tomten. Trots flera telefonsamtal från morfar Classe så behagade Tomten inte komma förrän efter Kalle var tillbaka från akuten. Men så kom han, gående med en lykta ute på vägen! Tilda och Viggo stod och hoppade framför köksfönstret av iver. Då gick han fel - in till grannarna. Tilda och Viggo bankade febrilt på rutan "neeeej, han går vilse" "det är ju här vi är" . Till slut hittade han fram till nummer 23 och knackade på dörren. Då blev Viggo så rädd att han sprang iväg men kom snabbt tillbaka när han såg säcken som tomten hade med sig. Till slut så fick alla sina klappar, tomten fick glögg av svärfar och alla var nöjda och glada. Till och med Bruno fick en klapp - en nalle från morfar.

vecka 29 - Krakel Spektakel Kusin vitamin

Nu är det officiellt - Bruno ska få en kusin i början av juli! Så här ser "Krakel" ut (det ska tilläggas att det är min benämning eftersom Elin och Ralph kallade honom för "De Neef" - "kusinen" på hollänska.) Bildkvaliteten är inte den bästa men det är i alla fall bevis på att han finns! Så nu hoppas jag att det blir snar flytt från Amsterdam så vi kan rulla barnvagn ihop!

Igår var Bruno och jag hos barnmorskan igen. Nu hade blodvärdena stigit, Brunos hjärta pickade med 142 slag i minuten och magen hade växt ett par centimeter. Allt går enligt plan. Nu kraftsamlar vi inför julen. Köttfärsen är tung, men årets stora utmaning kommer bli att hålla sig för skratt när Viggo klär på sig sin Spidermandräkt (finns under granen enligt säkra källor). Jag vet att det är elakt att skratta åt 5-åringar men jag börjar frusta och fnissa bara jag tänker på den där dräkten. Någon som har något tips?

vecka 28 - vatten över huvudet

Förutom jämmer, köttfärs och elände, så har jag och Bruno varit på mamma-vattengympa. Det var skoj men väldigt läskigt. Utöver en massa jobbiga benspark så fick vi träna avslappning och att träna på att lita främmande människor i "intima" situationer. Jag fick blunda, försöka slappna av och låta de andra skicka mig runt vattnet fram och tillbaka. Sedan fick vi para ihop oss två och två, en skulle slappna av och flyta runt på rygg medan den andra masserade ryggen. För att detta skulle vara genomförbart så var den som masserade tvungen att stå mellan låren. Väldigt ovant men förmodligen nyttigt för mig som är av personlighetstypen "känslokall byråkrat". Dessutom är ju fördelen att den andra gravida personen vet precis var man har ont i ryggen...

vecka 26

Idag har jag och Bruno varit hos barnmorskan igen. Allt såg bra ut, Brunos hjärta lät jättefint och slog en sisådär 150 slag i minuten. Mitt blodtryck hade sjunkit lite och blodvärdena hade gått ner så nu blir det järntabletter för att jag ska hålla mig pigg och alert. Bruno verkar inte behöva mer energi, han håller full fart och har ägnat de senaste dagarna till att trampa på min urinblåsa. Magen måttades för första gången - 24 cm - och hamnade precis på normalkurvan. Nästa vecka börjar vi vattengympa, undra om jag kommer kunna hålla mig för skratt när 15 barbamammor i baddräkt samsas i en liten pool? Troligen inte...

Från att ha varit 100% säker på att det är en "Bruno" så har jag faktiskt börjat vela. Det kanske är en flicka ändå... Vi tog oss samman och handlade lite barnkläder på Baby Gap och då hade det ju varit rätt smidigt att veta vad det är. Nu handlade vi i ren panik en flickkofta för att vår eventuella dotter inte ska känna sig oönskad på något sätt i alla unisexkläder och efter att kallats Bruno i 7 månader.

Om inte annat så kan vi alltid ge bort koftan till någon annan - Millan väntar en liten Signe eller Siri i slutet av året. Malin kanske får en flicka i slutet av februari? Jenny ska ha en flicka (en Elin kanske?) ett par dagar innan Bruno kommer. Natalie kanske får en tjej i april? Eller Emma? Lucas kanske får en lillasyster? Fast Kronzell har sagt att det är en bror så det blir väl så... Dessutom kommer ju Carro Å och Eriks bebis i slutet av maj. Ja, ni hör ju - det är stor babyboom 2008 och det blir säkert fler!

Home sweet home...

We're back! Trots ett hektiskt schema så var det värt varenda krona. Från NY tog vi tåget upp till Boston och det kändes helt overkligt men fantastiskt bra att gå den korta sträckan från Back Bay station till Saint Botolph Street 124. Efter en otroligt trevlig middag, där Claire lagat mat och pratat oavbrutet precis som vanigt, så fick vi gå lägga oss i "vår" säng. Den nya hyresgästen från Bain hade precis flyttat ut så vi kunde känna oss som hemma i lägenheten. I måndags så hälsade jag på i Quincy, det blev enorm uppståndelse och alla damer klappade mig på magen och tittade undrande på mig när jag förklarade att vi inte visste om det skulle bli en pojke eller flicka. Och att vi inte hade något namn klart heller. På vägen hem hoppade jag av vid Park Street och gick min vanliga promenad genom Boston Common. Kallt som tusan men vad gör det när man har en varm latte från Starbucks att värma sig på? På kvällen åt vi middag med Susan och Ryan och sedan blev det te (för mig) och öl (för Micke) i barköket hos Joe och Claire. Bruno har skött sig utmärkt under hela vistelsen!

vecka 25 - Manhattanmage

För nästan 20 år sedan så var hela familjen Olson i New York. Då tyckte jag staden var läskig, grå och hemsk. Nu tycker jag den är helt fantastisk. Första gången i NY var höjdpunkten pappa Classes solbrända mage. Han hade bränt sig på Huntington Beach och effekten av att sitta i en brassestol utan solskyddsfaktor var stora vita "skyskrapor" där magen veckade sig. Hela familjen skrattade (stackars pappa...) och magen fick gå under benämningen Manhattanmagen"

Den här gången har vi huserat på trendiga Lower East side och från vårt hörnrum på 16:e våningen hade vi en helt fantastisk vy - Empire State building, Chrystler building och hela Financial district. Och eftersom vi vaknade i ottan i fredags så hann vi se solen gå upp. Så här kommer de - första magbilderna med Bruno - och upprättelse för morfar - den nya Manhattanmagen är här!

vecka 24 - lång leveranstid

Hej å hå vad tiden går fort. Bruno är enligt pålitliga internetsidor 30 cm lång. Det är ju skönt att tiden går fort, även om jag fortfarande mår jättebra så fasar jag lite för mitt kommande osmidiga fysiska tillstånd (läs gå i trappor i vecka 40). Igår var vi på födelsedagsmiddag för Maria T och träffade Ethel som ska ha barn samma vecka som vi. Ethel hade köpt barnvagn, det var 19 (jag repeterar- 19) veckors leveranstid på den. En Emmaljunga citycross som tydligen är som barnvagnarnas Volvo. Inget som skeppas från Bortre Orienten alltså. De hade även köpt bilbarnstol och en massa andra saker som vi inte ens börjat tänka på. Så i helgen blir det ett besök på Babyland för att reka utbudet (ve och fasa med Mickes beslutsångest) och sedan blir det nog en snabb affär på Blocket. I alla fall om jag får bestämma.

vecka 23 - vad hände med yttrandefriheten?

Nu har arbetsgivaren tagit i med hårdhandskarna; bloggsidor, facebook etc. har blivit spärrade av "productivity reasons". Man kan ju inte säga så mycket om det men det är lite irriterande eftersom det inte ens går att komma åt sidorna när man loggar på hemifrån. Och eftersom familjens IBM (maken) är i Ryssland så kan jag inte hålla mig uppdaterad vad som händer i Trollskogen eller om någon kommenterar Brunos giantiska mage. Men skam den som ger sig - det går att komma in på blogger.com och uppdatera sin egen blogg, och via instrumentpanelen kan jag även läsa om Viggos franska uttal. Layouten och bilderna blir dock inte lika roliga...

I morse låg första snön på taken på Karlbergsvägen, det är sånt man får möjlighet att se när man vaknar med tuppen. Nu har det regnat bort men julkänslan hann ändå infinna sig. Snart är det dags för Odenplan att bli helt fullt av julgranar (som säljs av leende smålänningar som måste undra hur man som Stockholmare kan betala 600 kr för en gran) Och snart är kyrkan upplyst och det börjar lukta glögg från fiken. Jag insåg helt plötsligt att jag inte alls vill flytta härifrån, så tack o lov att bostadsmarknaden skakar. Vi får kånka på magen, Bruno och tillbehör ett tag i alla fall!

vecka 22 - Achtung baby

I helgen har vi varit i Berlin. Det var väldigt trevligt - lyxigt hotell, god mat och shopping. För delar av familjen i alla fall. Micke shoppade kläder eftersom han har sin vanliga figur. Jag köpte tre vykort och en kaffe latte eftersom jag inte har min vanliga figur. Men man ska inte klaga i sitt välsignade tillstånd! Micke förundrades även över hur ofta jag behöver uppsöka toalett och jag har nog själv inte riktigt tänkt på det, men när man går på stan blir det väldigt påtagligt.

Det var ju tur att vi fick spendera lite kvalitetstid tillsammans, för nu har Micke blivit skickad till Sibirien. Eller Moskva i alla fall. Han kan inte komma hem i helgen eftersom det inte går att resa in i landet igen så Bruno och jag får underhålla oss själva i helgen. Istället för att deppa ihop alldeles så har jag tänkt ta tillfället i akt att faktiskt vara helt ensam i lägenheten (Bruno märks ju inte så mycket än så länge). Tänk, det kommer det inte bli många tillfällen till det sen!

Vad är normalt?

Idag har jag och Bruno varit hos barnmorskan. Allt såg normalt ut. Bruno hade hjärtljud på 150 slag i minuten och magen var helt normal. Mitt blodvärde var fortfarande exceptionellt högt och blodsockret var normalt. "Du äter då inte en massa onödigt socker" sa barnmorskan. Och nej, det gör jag faktiskt inte, godissuget har minskat. Helt onormalt för att vara mig. Cilla tycker det är ett större mirakel än graviditeten och jag är faktiskt benägen att hålla med.

Jag fick frågan från en kollega om jag har fått några matcravings och det vill jag nog inte påstå. Lite mer sugen på juice och mjölk kanske, men det är nog det enda. Och blodpudding förstås. Vilken delikatess, fantastiskt gott med stekt äpple, lingonsylt och mjölk som tillbehör! Igår åt vi det som middag och Micke konstaterade att det var nog den billigaste födelsedagsmiddagen han ätit. 12.50 kr per person kostade väl kalaset. Men vi får väl fira mer extravagant när vi är i Berlin i helgen.

Jag höll nästan på att svimma när min kollega berättade vad hon ätit när hon var gravid. Hon drack 3 liter mjölk om dagen, och var tvungen att kliva upp på natten för att dricka direkt ur paketet (glas fungerade inte). Utöver detta tuggade hon frenetiskt på tandpetare i trä (bara runda, platta gick inte och helst med mintsmak). Till och med när hon åt var hon tvungen att avbryta måltiden med jämna mellanrum för att tugga på sina tandpetare. Så lite sug efter blodpudding känns väldigt normalt.

vecka 21

I helgen var vi på Eric N's trevliga 30-års fest. Allt var som vanligt, förutom att jag var nykter. Kronzell blev orimligt berusad och Patrik försökte få hem honom men fick överge honom i korsningen vid Hornsgatan. Han överlevde, utan jacka till trots. Jag och Bruno tvingades bugga med en frenetisk Stefan Tengvall, Bruno låg blixtstilla i flera timmar efter det. Stefan blir nästan aggressiv när han dansar och man får konstant feedback hur man presterar. Vid 01.30 hade Micke tagit så många glas att han ville åka hem. Han slocknade på sängen och jag fick ställa ut hink ut i fall att, och lägga mig på soffan för att Bruno inte skulle skadas av alkolholångorna. Helt plötsligt började insåg jag att ett sådant där andningslarm för spädbarn skulle man ju köpt för en sisådär 10 år sedan. Då hade jag sluppit oroa mig för att Micke helt plötsligt skulle sluta andas i sitt delirium. I går hittade vi helt oväntat en lägenhet i ett 60-tals hus på Gästrikegatan. Ingen sekelskiftscharm, men herrejäklar vad praktisk. Med nytt kök och lite förändringar av vardagsrum så kan det nog bli bra. Så nu blir det budgivning!

Vecka 19

Nu är det inte bara jag som känner hur Bruno puffar. Numera går det även att känna för utomstående som har lite tålamod. För h*n är ganska svårflörtad och sparkar helst inte när Micke ska känna. Igår så badade Bruno och jag och då kunde man till och med se hur magen vibrerade till av buffarna. Magen börjar bli rätt stor nu, men det är fortfarande ingen som spontant vågar komma fram på jobbet och fråga. Det skulle kunna vara tidernas wienerbrödsfrossa också.

Presstop - ny bild!

Titta här! En ny fin-fin bild på Bruno! Allt ser jättebra ut - hjärna, hjärta, urinblåsa, njurar, ryggen, fingrar, tår...men vem kommer uppnäsan ifrån? Vi fick även bekräftat att det är ett mycket aktivt barn, det är tydligen inte vanligt att man känner barnet sparka flera gånger om dagen redan i vecka 18. "Den är inte stilla en sekund" sa barnmorskan och vi kunde häpna se hur h*n boxade runt. Här hade jag dock en förhoppning att Mickes filbunke-gener skulle dominera, men icke. Enligt kontroll med mamma Gittan så var jag ett livligt barn så den brås väl på mig, men det är inte det sämsta. Det blev ju folk av mig med.

Barnmorskan såg förmodligen även om det var en han eller hon, och frågade lite ledande "Är det inget mer ni vill veta?" Men nej, det vill vi inte... Vi vill vänta till den 6 mars (+/- 2 veckor) som blev den nya utsatta tiden!

Mitt i analysen av aprilboksluten...

...så kände jag det faktiskt, och nu är jag helt säkert. Bruno buffar. Alla har pratat om sprattlande fiskar men jag tycker det är ganska tydliga små stötar. Väldigt coolt!

vecka 17

Oj, oj vad tiden går! Nu lär Bruno vara 16 cm från huvud till rumpa och växer så det knakar. Jag mår fortfarande som en trind prinsessa. Många gravida känner hur barnen rör sig och buffar för första gången så här dags. Det lär tydligen kännas som en liten fisk som sprattlar. Tyvärr har Bruno hård konkurrens av min mage och tarmar som arbetar febrilt, så jag har faktiskt inte kunnat identifiera om det är han eller luft som rör sig där nere. Sorgligt men sant.

Annars kan jag lovorda mammabyxorna. Inte så sexiga (inte ett dugg faktiskt) men väldigt praktiska. Och höga midjor är ju inne i år.

Vecka 15

Nu är även Bruno officiell för medarbetare och kollegor på jobbet. Det känns rätt skönt att slippa smyga med min överkonsumtion av bananer i kontorslandskapet. Mina kvinnliga kollegor hade reda misstänkt det ett tag, de tycker tydligen inte att jag är typen som helt plötsligt börjar med push-up bh och hip-hop stil på jeansen.

Annars mår jag prima. Magen putar rätt rejält på kvällarna. Vi försöker verkligen maxa ut nu, vi är inställda på att efter februari kommer det dröja minst 10 år innan vi ens hinner ta ett bad. Förra helgen var vi på brunch på Strand Hotel, sista helgen i september kommer Sonja till Stockholm och vi ska äta avsmakningsmeny på Gondolen och se Macbeth. I oktober blir det en weekendresa och i november blir det NY och Boston. Skynda, skynda - dolce dagarna är räknade!

Kusiner...

...Nu när det finns bildbevis på Bruno så tyckte blivande moster Johanna att det var dags att berätta för syskonbarnen. Tilda ringde och undrade varför vi kallade honom för Bruno. Bruno är tydligen väldigt oglamoröst och töntigt i den yngre generationen. Jag bad Tilda om andra förslag, det kan ju även vara så att kusinen blir en liten flicka och hon skulle tänka på saken. Viggo konstaterade vid middagsbordet att "den där kusinen, som finns i Jennys mage, den kommer i alla fall inte fylla sex år före mig". Och det har han ju rätt i.

Proudly presenting...

...första bilden på Bruno! Inte så fotogenique kanske (vilket är rätt konstigt med tanke på att h*n härstammar i rakt nedstigande led från Claes "Hatting" Olson). Tack å lov så fanns det ingen bror i sikte (phuuu) utan det måste vara gaser och kexchoklad som åsamkat min uppblåsta mage. Själva ultraljudet var helt fantastiskt, helt plötsligt uppenbarade sig en liten seriefigur med stort fint huvud och armar och ben. Barnmorskan fick trycka runt på magen en hel del och jag fick göra gymnastiska övningar på britsen för att Bruno skulle vrida och vända på sig så vi kunde se alla vinklar och vrår. Testresultaten från KUB:en såg jättefina ut, det blir inte så mycket bättre än så här! Tänk att det bor en liten, liten varelse i mig. Helt sjukt skumt!

Vecka 12

Huj vad tiden flyger! Jättemycket att göra på jobbet men samtidigt otroligt roligt. Till och med roligare än att arrangera Lyckebycabarén -92. På dagtid glömmer jag/förtränger jag vad som komma ska. Bruno är numera känd för chefen, det gick under omständigheterna bra. Snart måste jag även berätta för kollegor och medarbetare.

Micke och jag var på inskrivning hos barnmorskan i onsdags. Där fick vi veta att vi inte bara väntade barn utan att vi även skulle bli FÖRÄLDRAR. All provtagning gick bra - blodvärden var till och med av manlig klass - inte illa för en gravid kvinna tydligen. Nästa vecka ska vi få se en livevisning, det ser vi verkligen fram emot!

Vecka 9

Nu är jag och Bruno tillbaka på jobbet. Lite segt tycker vi. Alla symtom är som bortblåsta, ingen värk i magen eller illamående här inte. Däremot är magen oroväckande stor, en kombination av för många räkmackor och svullna tarmar. Jag verkar inte ha turen att ha en livmoder som ligger bakåt så man kan gå helt obemärkt i flera månader innan någon förstår vad som står på. Uj nej, jag får noga välja kläder på morgonen för att det inte ska puta för mycket. Eller så beror det på räkmackorna, vem vet. Jag har även fått vetskap om att jag förhoppningsvis får trevligt sällskap till våren. Det blir rena rama magmaffian i gamla tjejgänget. Millan levererar sitt andra barn (inom loppet av 18 månader) i slutet av december. Malin är i vecka 11 och Jenny är i vecka 10. Spännande värre!

vecka 7

Nu är snart vecka 7 avklarad. Micke, jag och "Bruno" (arbetsnamn) har befunnit oss på semester i två veckor. Vi har varit tvungna att offentliggöra tillökningen för släkt och vänner, det andra alternativet hade varit att åka till en avlägsen ö på semestern. Det är svårt att hävda att jag som tidigare kastat i mig råbiff helt plötsligt vill ha den obligatoriska sommarsteken helt genomstekt. Föräldrar och syskon blev väldigt glada och vi kan tacksamt konstatera att vi kommer få hjälp med barnpassning i framtiden. Farmor och farfar har redan börjat spana på framtida bosättning närmare barnbarnet. Hurra säger vi!

Här är förresten bildbevis på att Bruno är på väg. Jag skulle även kunna lägga till en bild på min svullna mage men det känns inte lika charmigt.

Fortfarande chockad...

Nu har i alla fall illamående släppt. Förmodligen var det chocken i måndags som gjorde att jag kände mig svimfärdig hela dagen. Nu är jag mest orolig efter att ha uppdaterat mig på allt man inte ska äta. Hur ska vi hålla det här hemligt? Och varför har jag levt på Östersjö-strömming den senaste månaden? Och varför åt vi den där råbiffen i Lyon? Den var säkert full av parasiter och listeria. Nu blir barnet kanske hjärnskadad bara för att Micke och jag satt och gottade oss på ett Brasserie.

Dessutom fick jag ångest när jag såg hur fort "barnet" utvecklas. Det blir hjärta och hela baletten bara på ett par veckor! Nu undrar jag även hur jag ska kunna hålla detta hemligt på jobbet tills efter budgetprocessen, magen putar ju redan. Blev dock tröstad av att tydligen går den tillbaka efter någon vecka efter det att tarmarna har flyttat på sig. Då kanske jag kommer i mina Acne igen. Idag har jag Mickes jeans.

Första dagen...

Jaha, chocken är total. Jag grät (av lycka förstås) och Micke skrattade. Det blev ett barn på första försöket (ta i trä...). Min första tanke var att jag nu inte kan äta Saint Agur längre. Och vi enades ganska snabbt att det blir kanske lite väl mycket att köpa sommarstuga just nu. Barnet (i fall allt går bra) blir en fin-fin 60-års present till mamma, i början av mars.

Nu med facit i hand så inser jag att jag borde fattat tidigare. Efter att ha ägnat förmiddagen åt att kolla på internet (jag skäms hur lite jag vet om sådant här) så känner jag nog att jag är lite illamående, och har jag inte lite metallsmak i munnen? Hmm, jag har i alla fall mensvärk. Ja, eller nu är det ju inte det, men ont i magen gör det. Så något händer där nere i alla fall. Tur att det är semester snart, för jag kommer inte få mycket gjort den här veckan. Nu är det bara hålla tummarna att allt går bra och att det blir ett friskt barn. Å så hoppas jag på att den får fint rött hår som Micke och min förmåga att passa tider. Det blir för jobbigt med två tidsoptimister i familjen.