Insändare

Bland det mest underhållande jag vet nuförtiden är att läsa arga insändare, framförallt i lokaltidningarna. Det är väldigt intressant vad folk irriterar sig på och dessutom tar sig tid att skriva något syrligt om. I morse hittade jag följande i DN:

"Vi sjusovare vill också se Trisskrapet. Sänd en repris 8.45, den gamla tiden, tack." 


Då undrar jag:
Signatur MW: Varför skickar du detta till DN, är det inte bättre att kontakta TV4 direkt? Får jag föreslå, om detta nu är dagens höjdpunkt, att du antingen sätter klockan och går upp lite tidigare (det sänds faktiskt 7.10) eller tittar på webben?

Eller är det kanske jag som är lite avundsjuk på folk som uppenbarligen tar sig sovmorgon varje dag och dessutom har tid att irritera sig över sådant här?

Jag säger upp mig (part 2)

Det var samma sak förra gången. "Nu räcker det" kände jag häromdagen. Det är november, det har vattkoppats, öroninflammerats, trotsats och sovit alldeles för lite de senaste månaderna. Även om Majlis är som en gullig nallebjörn och det blivit mycket bättre på sömnfronten så börjar jag bli lite lätt galen av att traska runt här i mina gummistövlar. "Är det inte dags att du börjar jobba snart?" sa Micke för ett par veckor sedan. Han vill väl ha sin förvärvsarbetande fru tillbaka, som hemmafru är jag rätt medioker.

Så idag träffade jag och lill-bossen min före detta chef och frågade om jag inte fick komma tillbaka lite tidigare än tänkt. Det fick jag, så nu ska jag och Micke hitta ett upplägg där vi ska jobba 50% ett tag. Jag är lite orolig för att det varken blir hackat eller malet, men efter att Micke bland annat har lovat mig att ha sin telefon avstängd de dagarna han ska vara ledig, så ska vi prova i alla fall. Och bara tanken, att 2-3 dagar i veckan få fixa till sig och ta pendeltåget till kontoret får mig att hoppa av glädje. Ja jävlar, allt har sin tid. Och jag tror faktiskt att jag kommer att njuta mer av dagarna när jag får vara hemma med Majlis, när det blir lite mer omväxling.

Tomtebyte?

Även om det är lite charmigt när barn tror på tomten, så känns det inte helt bra att ljuga dem rakt upp i ansiktet. Därför har vi sagt till Folke att tomten är någon som klär ut sig, men man vet inte vem det är. Det har liksom inte riktigt spelat någon roll, Folke är väldigt peppad på hela tomtekonceptet ändå. Att det var morfar respektive farfar som tomtade, det har han också listat ut efter att ha tittat på videoinspelningar.
"Det är morfar som kommer vara tomte i år" säger Folke lite självsäkert. Och då får man ju en väldig lust att spela honom och de äldre kusinerna ett spratt. Så Millan, vad säger du? Firar ni i Stortorp? Får man locka med en småländsk tomte? Och i utbyte så kan kanske vi få en med stockholmsdialekt? Logistiken ordnar vi, för av en händelse så ska nämligen vår tomtefar vara nykter eftersom tomtemor (som var tjock och spiknykter förra året) få ta sig en julöl.

Tomte och snälla barn

Önskelista

Igår hade vi adventsfika här. Då drogs det vem som ska köpa julklappar till vem i jullotteriet. Nytt för i år är att även kusinerna lottar och köper en liten klapp. Folke ska köpa till Tilda. Det blir en dödskalle, för det gillar Tilda, hävdar Folke. Och han har inte glömt att det är Iris som ska köpa till honom. Hon ska köpa ett flygplan tycker Folke. "Tänk om hon köper ett hjärta, det är inte coolt" sa Folke med darr på rösten när vi gick hem från Eken idag.

Jättetöntigt

Tut tut

Brosan hittade den här bilen i källaren. Stor succé.

I bara mässingen

Vi vet inte om det är något permanent, men Folke har börjat strutta runt likt "Naken-Janne" här hemma. Vi säger inget om saken så att säga, utan påpekar bara att vid matbordet och när man sitter i soffan så är det kallingar som gäller.

Apokalypsen?

Apropå förra inlägget, så trodde jag ett tag att min tid var kommen. I morse stegade jag nämligen ut för att gå till återvinningen, beställa tavelglas och hämta en matta på kemtvätten medan Micke var hemma ett par timmar på förmiddagen. Natten var nämligen inte så bra, Majlis höll låda och Folke som började kräkas vid femsnåret. När jag kom ut på gatorna så kändes allt dött, det var lite bilar och folk ute. I glasmästeriet fick jag svaret, det var tydligen strömavbrott i delar av Vasastan.

På kemtvätten så frågade ägaren var min lilla pojke var. Folke brukar nämligen få en karamell när vi är där. När jag berättade att han var sjuk så skickade den snälle mannen med mig en karamell. Det tyckte jag var väldigt snällt. Folke blev först väldigt glad. Sedan blev han väldigt arg och menade på att "kajamellen var hård, och den var inte bja för mig, nu har jag fått ont i halsen" Han föreslog att jag skulle gå och köpa halstabletter till honom, som plåster på såren. Damn if you do, damn if you don't liksom.

Kvällspressen

Man måste ändå gilla rubrikerna på löpsedlarna:
"Så gammal blir du" - listor över hela Stockholm.

Jo man tackar, någon synsk tant som varit framme och siat? Här tycker kanske en vän av ordning att ett "man" vore på sin plats i rubriksättningen. Eller hitta något mer väsentligt att skriva om. För det finns väl ingen garanti att man kommer leva länge bara för att grannarna gör det?

Tre och ett halvt

Folke hoppar i våra sängar när Micke försöker få honom att gå och lägga sig. Folke hoppar upp och ner så han blir alldeles andfådd "Titta mamma! Titta Micke!" Och så gör han en kullerbytta och skrattar högt, högt. Micke får till slut av honom kläderna, men innan pyjamasen är på så har han slitit sig och fortsätter hoppa. Kroppen ser fortfarande så där barnsligt roligt ut. Huvudet är stort och armar och ben är smala. Och så skrattar han så mycket att han håller handen för munnen och fnissar. Lilla gubben, tänker jag, tiden går så fort.

Jag läser i DN om en mamma som förlorade sin son i en lavinolycka. Det fanns en bild bredvid texten, på mamman och pojken när de badade tillsammans. Pojken var 3,5 år när den togs och tårarna rinner när jag känner igen de där smala armarna och stora huvudet.

Kettlebells

Det är fler än jag och Lance som tränar med Kettlebells visar det sig. Familjen Mellborg i Barsebäck kör tydligen hårt. Kolla in Cornelias swing, den går inte av för hackor!

Jag förlåter dig aldrig!

Idag skulle jag till gymmet. Cilla hade bönat och bett att hon skulle få följa med, jag har nämligen av oklar anledning blivit Cillas träningsguru. Men en timme innan vi skulle ses så kom ett sms. Cilla hade bestämt sig för att hennes träning fick bli att äta vetebröd sittandes på en pilatesboll i vardagsrummet istället. Så jag fick gå själv.

På gymmet fick jag lite bråttom och hastade på. Det var inte särskilt mycket folk och jag körde Kettlebells (läs ryskt tortyrredskap från medeltiden) Folk såg nästan lite imponerade ut, tyckte jag (tja, alla hot shots som hänger på Friskis och Svettis en söndageftermiddag) . Men sen händer det. Jag skulle sätta mig på en bänk, men en åttakilos vikt och köra triceps, då jag plötsligt ser hur lilla nätta jag skymmer en muskelbyggarkille i spegeln. Jag är ju även ambassadör på gymmet, och ska då flytta mig en bit. Jag flyttar mig i sidled på bänken och ser inte hur den plötsligt tar slut (de gör ju det). Då är en klump på åttakilo ganska mycket att hålla i och den faller i marken med en stor duns, och jag ramlar efter. Tänk er ett avsnitt av Papphammar på gymmet. Ungefär så var det. Om Cilla hade varit där så hade jag i alla fall haft någon att skratta med. Nu fick jag lomma bort till pilatesbollarna och gömma mig.

Det här är Lance Armstrong som gör en tvåhandsswing
Så här ser man alltså ut efter man tränat med Kettlebells, och cyklat en jävla massa. 

Vattkoppor in da house part 2

Nu har Majlis definitivt också vattkoppor. Lika bra det, nu behöver vi inte belasta staten med vab-dagar för den sakens skull. Efter lunchen så fick Majlis bada medan jag stoppade in tvätt i maskinen. Plötsligt hörde jag ett visselljud. "Vem är det som visslar?" tänkte jag men såg sedan att det var Majlis som lyckats forma munnen och blåste ut ett litet tjut. Det tog en stund, men sedan kom hon nog på att det var rätt roligt och fortsatte. Stackars Folke, han kommer bli helt knäckt. Han har försökt att lära sig vissla länge nu, och så hann lillasyster före.

Klart man klappar!

Idag var jag och Majlis förresten och hälsade på hemma hos Cilla och Vega. Där har det renoverats de senaste veckorna, och resultatet var imponerande. Majlis och Vega är numera väldigt intresserade av varandra, men man kan väl säga att Majlis har ett litet övertag i vänskapen i och med att hon kryper. Därför fick Vega ett antal hårdhänta klappar både på huvud och ansikte, där hon låg på golvet. Cilla och jag hade fullt sjå att hålla undan Majlis -  "Du får klappa fint Majlis" - sa jag uppmanade. Då satte sig Majlis upp, och sken upp som en sol, och började klappa händerna. Klart man ska ha en applåd när man får in en fullträff.

Utvecklingssamtal

I tisdags var jag och Micke på utvecklingssamtal på Eken. Vi fick titta på tre teckningar som Folke ritat på en människa, ett hus och ett träd. Jag hade hoppats att Folke skulle göra sådana där fina huvudfotingar, men jag upptäckte förra veckan att han gör streckgubbar. Vi kanske har missat dem, eller så tycker han helt enkelt att både jag och Micke är väldigt trimmade. Mathilda hade även gjort en intervju med Folke, den var väldigt rolig att läsa. På frågan vad jag jobbar med så svarade Folke: "Hon jobbar där äpplena är. Inne alltså, inte ute". Och Micke jobbar: "Där lejonen är. Inte riktiga alltså, bara låtsas". Han har helt rätt. På ICAs kontor finns gigantiska äpplen inne på kontoret och utanför Ratos kontor står det betonglejon på gatan. Vi skrattade även åt "Hur gör du när du ska sova?" Folke svarade: "Jag tar min kudde och lägger mig någon annanstans". Vilket stämmer för tillfället, han har fortfarande inte fått flytta tillbaka till sitt rum eftersom vi har lite kvar att måla på sängen.

Vädrar lite morgonluft...

Idag på framsidan till en bilaga på Dagens industri:
"En trettioårig epok är slut. En epok av höga förväntningar, stort risktagande, snabb tekniskt utveckling och girighet. Frågan är bara vad som ska komma i stället." 


Det verkar vara fler än jag som tror att det är ett paradigmskifte på gång. Inte för att man går och hoppas på någon jättekris av något slag, men det börjar bli rätt uppenbart att något är på väg att förändras.

Dagens Majlis

Hon lär sig saker hela tiden nu, vår lilla tjej. Nyss hittade jag henne i soffan, hon hade ställt sig på en soffkudde som låg på golvet och dragit sig upp. Målet som hägrade? Laptopen förstås.

Godmorgon!

Majlis har sovit mycket bättre i natt. Och jag är ju fräschare än en nyponros. Grundmålningen är klar på sängen så förhoppningsvis blir det inflytt om ett par dagar.

Borta

Så har vår stuga plockats bort från internätet. Säljaren ville inte sälja under utgångspriset och det var varken vi eller någon annan spekulant villig att betala. Provas på nytt i vår sa mäklaren, så då får väl vi vara på hugget då istället.

Folkes vattkoppor är också helt borta, till och med sårskorporna har försvunnit. Så idag bar det av till samlingen i Vasaparken för vidare bussfärd till Hagaparken som brukligt är för Ekenbarnen på måndagar.

Jag och Micke har också varit borta. I lördags så åkte vi tillsammans med Eric och Ellinor i vår Volvo till Södertuna. Jag hade örhängen och en ren tröja. Jag satt bredvid Micke i framsätet. Vi lyssnade på P3, inte "Pippi Långstrump rymmer hemifrån". Det åts middag i sidenblus och ännu större örhängen. Maria hade ett jättefint långt halsband, och Siri (10 månader) hängde inte i det. Det badades badtunna och det bästa av allt - jag sov i ett sträck från 24-07. Utan att vakna en enda gång.

Tack farmor och farfar, det var verkligen, verkligen snällt!

Sikago

Folke frågade mig häromdagen:
"Var är Micke?"
"Han är i vardagsrummet"
"Ska inte han resa snart? Jag vill ha en leksak. Han ska åka till Sikago snart. Det är säkert." sa Folke och nickade intygande.

I kväll när Micke kom hem från en utbildning på Stallmästargården, så ropade Folke förväntansfullt från vardagsrummet:
"Micke, är det du? Har du varit i Sikago?"

Majlis har lärt sig att klappa händerna. Hon strålar som en sol där på golvet, alldeles fluffig och hullet känns som vetedeg som man bara måste nafsa på med jämna mellanrum.

Kopprapport

Jo, det går ganska bra med kopporna. Än så länge har Folke ganska sparsmakat med dem, några i ansiktet, ett par i hårbotten och lite på mage och rygg. Visserligen ska man ska väl inte ropa "hej" än, men vi har sluppit feber och han verkar inte det minsta medtagen. Jag känner att den här veckan kan nog bli rätt lång och Folke började klättra på väggarna redan i morse. Dessutom är vi tvungna att utrymma hemmet både idag och i morgon för hantverkaren Peter hjälper ju oss att bygga en säng. Folke är väldigt pepp på det ska tilläggas. Han stod endast iförd kalsonger och kikade ut genom fönstret när Peter kom i morse. Så fort Peter kom in, så satte Folke på sig sina hörselskydd, uti fall Peter skulle börja med att dra igång sågen direkt i hallen. När Peter sedan bar in virket så påpekade Folke "Att Pippi kan lyfta sin häst" så Peter inte blev styv i korken på något sätt. När vi sedan diskuterade höjd på sängen så kom Folke in: "Nu är det min tur att prata: Den ska vara lite högre och hänga ner, så här. Och den ska vara i guld".

För att Peter skulle få lite arbetsro så var vi tvungna att bege oss ut och då är det tur att man har vänner som Millan. Hon tog gladeligen emot oss medan Tora och Signe först var lite ljumna.  Folke var inte heller helt förtjust till att börja med, han tyckte bilfärden dit tog en evighet och så blev han nog lite besviken att det inte gick att bada i poolen. Men efter en timme eller så, så var det full fart på leken. Astrid och Majlis uppskattade också varandras sällskap och Astrid morrade (ja, precis som en liten hund) uppspelt. Millan visade oss sitt senaste kanintillskott inköpt på Blocket, en fin vit teddyvädur som Tora döpt till Julio. Linda Vind och Mimmi var där förstås. Det såg nästan ut som på Ekvägen där Millan växte upp och där det fanns lekstuga och ett antal kaninburar. Och "Till våren blir det ungar, fast det vet inte Janne om" viskade Millan i förtroende. Gissa vem som kommer hänga på låset då?  Men det är inte bara att djurkommersen numera sker på Blocket som är nytt, jag kan inte minnas att våra mammor var mer engagerade i kaninerna än vi?

Millan och jag fick förresten en smak av himmelriket i lördags då vår årliga spavistelse ägde rum. I år i något nerbantad, men ack så trevlig variant. Jag valde en bodyscrub med kaffesump, vilket Millan hade väldigt rolig åt, tills hon nog kom på att det var precis vad hennes kropp också behövde. Vi fnissade lite när vi låg där i behandlingsrummet, att nog var det så vi föreställer oss himmelriket - massage, delfinsång och en angenäm doft av kaffe.

Förmiddagslur

/Mikael

Omåttligt populära

"Hej Jenny. Får vi vara de första att gratulera till vattkopporna! Skulle ni kunna tänka er att ta emot oss någon gång på söndag och smitta av er till oss?" hälsar Hollys pappa.

Får nog ta och baka något nu.

Förstagnuggare

Föga förvånande så var det Vega som hängde på låset för att få sin dos av vattkoppsvirus. Kanske inte helt självvalt, men hon såg glad ut ändå.

Vattkoppor in da house

Nu slog det till. Och vi har typ väntat i två veckor och trodde att det var kört. Bring 'em on känner jag bara. Kommer kanske ändra mig när Folke klättrar på väggarna här om en vecka och gnäller om klådan. Men än så länge, inget en Piggelin inte kan råda bot på. Nu håller jag bara tummarna att Majlis får sin dos.

På dagis blev de väldigt exalterade och berättade att det var flera föräldrar som väntade på att deras barn skulle få det: "Får jag säga att det är Folke, får då hör de nog av sig och vill komma hem och leka" sa Malin. Så nu är vi populärast i Vasastan och jag känner att jag kanske borde baka något? För man kan väl inte bara bjuda på virus?

Och förresten, vi håller fortfarande på att buda på sommarstugan. Vet inte om mäklaren tvivlar på vår soliditet, men med den här takten så är vi pensionärer innan budgivningen är över. Status: Vi och ett annat par (från Stockholm som verkar ha ombyggnationsplaner för den fina lilla stugan) som fortfarande är intresserade i dessa kristider. Det tar i snitt två dygn att förmedla bud mellan oss, men nu ligger vi i alla fall högst och det kommer inte hända något över helgen hälsar mäklaren. Trevlig helg två-veckor-and-still-counting hälsar jag!

Kökstrend

Efter typ tre år i lägenheten så fick vi upp kakel. Att ha svårt att komma till skott kompenserade vi med att det tog fem minuter i kakelbutiken att bestämma vad vi skulle ha. Klassiskt vitt kakel och svart fog, kanske lite väl konservativt tyckte vi då. Nu ser jag det i varenda inredningstidning och på till exempel Scandics nya hotell och i Hopebutiken. Ja, ja. Vi kan ju låtsas att vi är originella i alla fall.

Annat uttryck

Nä, de är inte särskilt lika Folke och Majlis. Varken till utseende eller sätt tycker jag. Majlis har som bekant fått en liten tand som hon nu provat ett par gånger när hon ammar. Första gången röt jag i på skarpen. Folke sken upp som en sol då minns jag - "Kul, nu skojar mamma" Och så har det liksom förblivit, det är lite som att hälla vatten på en gås när man förmanar honom. Majlis däremot, hennes underläpp började darra och hon bröt ut i storgråt. Senast nu när jag sa med ganska mild ton "Nej Majlis, så får du inte göra".  Hon är mer känslig, helt klart.

Folke var mer intresserad av människor som bebis medan Majlis gillar saker. Förutom att hon är betydligt mer smidig och rörlig så verkar hon ha en helt annan koll på hur saker och ting ska användas. Och så kan hon ju studera hur Folke gör förstås. Men det är väldigt kul att se hur hon hittar klädesplagg och försöker trä dem över huvudet och hur hon nästan fixar att lägga i klossar i Briolådan.