Badpojke

I går så badade Folke igen, det gick bättre än förra gången. Vi har dock lite problem med hans frisyr - efter badet ser han ut som Dynamit-Harry i Jönssonligan eftersom vi inte har någon borste att styla det med. Så det får se ut så tills det plattas till igen. 

Idag har jag och Folke varit ensamma eftersom Micke börjar sitt nya jobb. Klockan 3 i natt måste det varit något troll inne och bytt ut vår snälla lilla Folke mot någon bortbyting för han var som förbytt. Jättearg! Sen fick han massa mat och då blev han nöjd, trots att man tror att man redan fyllt upp varenda kvadratcentimeter av hans lilla kropp. Nu har jag spanat på internet och lagt upp en ny strategi som innebär massa, massa, massa mat på dagtid, jag ska bli en så kallad "feeder". Det är tydligen bara det som gäller för att de ska sova bättre om nätterna. Fast han har varit väldigt arg under dagen, så jag misstänker att han har ont i magen igen. Dessutom kissade han ner hela mig vid ett blöjbyte så jag är rätt matt nu. Men som sagt, man får vara tacksam för att han sov bra de två första veckorna... 

 

Väldigt välmående

Vi har förstått att det inte går någon nöd på Folke, den senaste veckan har kinderna blivit allt rundare och han har fått en liten klädsam dubbelhaka. Idag var Micke nere på BVC för att väga honom och det visade sig att BVC damen hade rätt - det är en liten välmående herre. Nu väger han 4220 gram. I natt har han nog haft ont i magen, han har varit lite kinkig och haft svårt att somna. Men nu sover han gott, se själva.

Grattis farmor!

I dag fyller farmor Ann-Christine år, stort grattis önskar vi! Hoppas du får en jättebra dag och kanske en trevlig middag och lite gott vin ikväll!

Micke och jag har inte riktigt samma syn på det här med bemärkelsedagar. Jag tycker födelsedagar är otroligt viktigt; man ska väckas av sång på morgonen från övriga familjemedlemmar och få presenter på sängen. Vi har även haft som tradition att gå ut och äta på kvällen och då var det födelsedagsbarnet som fick välja restaurang. Elin och jag fick komma överens men jag tror inte vi bråkade så mycket om det. En klar favorit på 80-talet var "Räkan" där man fick köra radiostyrd båtar. Eller "Felix" (hette det så???) som låg någonstans på Kungsgatan, vart tog det stället vägen? Hur som helst, Folke behöver inte vara orolig. Hans mamma kommer se till att det blir stort pådrag på födelsedagarna. 

En färggladare mamma

Idag tog jag mig utanför lägenheten för första gången på en vecka. Folke fick förmodligen en chock när hans i princip genomskinliga mamma fick på sig vanliga kläder, sminkade sig och gav sig ut för att gå till Lindex och köpa en ny amningsbh. Vilken höjdpunkt! Som ni hör så krävs det ganska lite för att roa mig nu för tiden. På väg ner till Odenplan hade jag storartade planer om att gå till Åhlens och till Liselottes hembageri men jag insåg ganska snart att det var lite väl optimistiskt. När jag skulle betala på Lindex började det tjuta i öronen och jag blev alldeles kallsvettig så jag fick snällt gå och hålla Micke i armen på vägen tillbaka hem. Men ut kom jag i alla fall, och upp för trapporna med... 

Första turen i vagnen

"Akta, det kan ramla ner takpannor eller kometer"

Häromdagen fick Folke komma ut i vagnen för första gången. Det blev succé. Mamma fick stanna hemma (och satt hela tiden och nojade med nyförlösthormoner: tänk om Micke släpper taget om vagnen precis vid ett övergångsställe och vagnen rullar ut i gatan... Eller om de blir överkörda båda två av 4:ans buss, Micke går alltid mot röd gubbe... Eller om det kommer en sådan där mördarhund och hoppar på dem... Eller om det blåser på honom... etc. etc). De var väl borta i hela 45 minuter och Micke ringde en gång för att tala om att allt gick bra och jag ringde bara en gång för att försäkra mig om att Micke inte drog in vagnen på 7-Eleven eller någon annan smitthärd. Men de kom tillbaka välbehållna,  Folke såg ut som en liten instoppad björn. Micke fick köpa overallen i Mörby Centrum innan hemfärd från BB. Vi trodde att han skulle kunna åka hem i en stl 62 overall som vi lånat, men vi insåg att han i princip fick plats i  luvan och att vi aldrig skulle få fast honom i bilbarnstolen. 

Schyyyy....

Vi vågar knappt säga det högt, men än så länge (peppar, peppar) så sover Folke ganska bra. Och i sin egen säng dessutom. Vi är medvetna att det kan svänga vilken minut som helst, så vi passar på att njuta av att faktiskt kunna sitta ner och äta tillsammans. Och det känns fantastiskt att kunna ligga brevid varandra i sängen och lyssna på hans andetag från spjälsängen intill. För att sova är ju svårt när det finns ett mirakel i rummet. Jag är övertygad om att Folke trivs så bra i sängen för att han är så nöjd med sin fina stickade apa. Eller det ger i alla fall mig mindre dåligt samvete eftersom jag köpte den till det hutlösa priset av 375 kr på Designtorget i ren "gå-över-tiden-tristess".  

En helt ny man del II

Precis när jag börjar återse det som en gång var min pre-graviditetkropp och faktiskt kan ha andra plagg än mammakläder (om sanningen ska fram så är det vad jag tror med tanke på att jag skrotar runt i pyjamasbrallor och mjukiskläder) så hände det: Micke har skaffat pappakläder. Vi har varit tillsammans i 10 år och jag har aldrig tidigare sett honom i mjukisbyxor. Men häromdagen kom han hem från stan, glad i hågen, och hade införskaffat ett par gråa Nike brallor och några munkjackor eftersom Folke inte gillar hans stickade tröjor. Konstigt hur saker och ting förändras...

Folke träffar släkten

                                   Mormor kom och hämtade på BB

   Moster Elin med kusin Mini-Buurman i magen

   Morfar Classe

   Farfar Jim
    Farbror Erik

Proudly presenting...

Här med utannonseras att det blir en Folke Norlander. För att inte göra bloggläsarna besvikna så kan vi även meddela att hans fullständiga namn blir Folke Nils-Bruno Norlander. Så Bruno får hänga med!

Så gick det till...

Tidigt på morgonen den 14 mars åkte vi in till DS efter att jag har haft värkar till och från under senkvällen och natten. Eftersom jag gått med molvärk och sammandragningar den senaste veckan så var Micke nog övertygad om att de skulle skicka hem oss, men det visade sig att vi var good to go. Vid 7.00 tog de håll på hinnorna så vattnet gick och sedan satte det fart. Det blev verkligen precis så bra som vi önskat oss; lugn, skön, positiv stämning, full närvaro och bra musik (det första vi gjorde var att stänga av Lugna favoriter som verkar stå som standard i förlossningsrummen) Återigen fick vi bevisat att gossen brås på sin far, han var coollugn under hela värkarbetet. Läkarna tog flera blodprover (och beklagade sig över hans håriga huvud...) för att se hur han mådde eftersom de inte tyckte att hjärtljuden varierade tillräckligt mycket. Men proverna var fin-fina och det visade sig bara att han softade. Nyblivna moster Johanna sa att hon kan se framför sig hur det låter när Micke och gossebarnet är ute och flyger: "Mr and Mr Norlander, please come to gate number 4 for immediate boarding" 

När krystvärkarna kom började han dock vakna till liv och förstå att något var på gång. Klockan 17.17 (17 är Mickes lyckonummer) kom han upp till oss på magen, alldeles varm och blött och full med fosterfett och två mörka blå ögon som stirrade. 

Vi hann precis säga "hej det är vi som är dina föräldrar" innan det blev lite dramatik, jag började blöda i kopiösa mängder och fick köras till operation. Micke blev sittande med honom i famnen medan jag blev halvdrogad med lugnande. Operationen tog ganska lång tid och sedan hamnade jag på uppvaket och när Micke kom inkörande med honom drygt två timmar senare så var han en liten påklädd person och alldeles fantastisk! Vilken känsla när vi fick återförenas alla tre! Det blir inte större än så här!

I tisdags kväll kom vi hem till Karlbergsvägen efter att ha tillbringat nästan 4 dagar på BB. Det kändes otroligt skönt även om det blev min livs utmaning (efter förlossningen kanske ska tilläggas) att ta mig upp för våra 4 trappor. Jag förlorade 1,5 liter blod så mitt blodvärde halverades nästan även om det ryckte upp sig sen. Så nu är jag inte så kaxig...- ork som en 80-åring. Fast med världens sötaste bebis och superlycklig förstås. Nu är jag förpassad till soffan och Micke härjar runt och ger mig blodpudding och leverpastej. Härligt att bara vara hemma hela familjen!

och så till slut...

...så kom han ut! 3975 gram och 50 cm (korpulent herre!). Pappa upp i dagen och världens sötaste förstås! Mer bilder och info kommer snart till en blogg nära dig... 

Pensionär

Från att ha varit mobila, barnlösa föräldralediga har Micke och jag fått ett mer orörligt pensionärsliv. Det är ganska bra att få en försmak i vad komma ska om 50 år eller så. Tiden fördriver vi med att lyssna på jazz, dricka te, äta bondkakor och lösa korsord. Vi är fullkomligt värdelösa på korsord kan tilläggas. För tillfället har vi både Svenskan och DN, och dagens korsord i DN är verkligen knepigt. Inget för amatörer som vi. Dessutom diskuterar vi vilka bakverk som är de bästa samt vilka konditorier som är bäst. Det är mest på det hypotetiska planet, men ganska trevligt.

Vi håller fortfarande modet uppe även om det börjar bli lite frustrerande med molvärk och sammandragningar som inte verkar leda till någonting. Bruno kanske stannar kvar i magen. Då kanske vi skulle kunna ha krukväxter i spjälsängen istället. Det är tydligen inne igen med gröna växter igen. I vagnen, som står utanför ytterdörren, kan vi ha plast och glas som ska till återvinningen. Det vore praktiskt.

Nu funderar jag på att baka mandelkubbar eller kanske hallongrottor, det är väl pensionärsaktigt om något?

Fint folk kommer sent?

Jaha, nu är Bruno officiellt försenad. Mormor blev nog lite besviken att h*n inte tajmade hennes 60-års dag igår. Men å andra sidan, jag håller nog med moster Kerstin (som fått dela födelsedag med mamma hela sitt liv) att det kanske är roligare att få en egen dag. En tröst är i alla fall att Jenny Nordlunds lilla Rut inte heller verkar vilja titta ut riktigt än. Och Elin i Göteborg väntar också på övertid så vi är inte ensamma. 

Idag var vi på ultraljud och kollade Brunos vikt och välstånd. Uppskattad vikt är 3884 gram och det känns ju helt ok, det hade blivit en jobbigare väntan om h*n var uppe i 4999 gram "and still counting". Felmarginalerna brukar i för sig vara rätt stora så det blir intressant och se hur väl det stämmer när h*n behagar komma ut. Numera har Bruno även vänt sig och har ryggen mot min högra sida. Vi fick ett fint foto på profilen - där låg h*n, med uppnäsa och hade det bra. Jo, jo, fiiint folk kommer sent. Men nu borde det vara dags snart, det känns så i alla fall. 

Ingen Bruno i sikte

Ja, nu är det bevisat. Bruno är inte tidspedant som sin mamma, utan det verkar vara sin pappa h*n brås på. Fast det är kanske lite orättvist att säga att h*n är försenad, det ursprungliga förlossningsdatumet var faktiskt den 9 mars, så vi kanske ska låta helgen gå innan vi börjar fundera på repressalier. Och än så länge så känns det faktiskt rätt skönt att vara hemma och ta det lugnt, jag börjar vänja mig vid att ha jättemage och att Bruno sparkar på levern med jämna mellanrum. I morse åkte jag tidigt till barnmorskan för att ta lite blodprover och på vägen hem handlade jag bröd på Tösses och nu har jag och Micke ätit lyxig frukost. Sedan blir det nog en sväng till Söder. Men jag ska nog ta mig en tupplur först. 

Föräldraledig

Oj, det här med att vara föräldraledig kan jag verkligen rekommendera. Framförallt när barnet är tyst och behändigt paketerat i magen. Det går ingen nöd på oss precis, idag har vi haft en fantastisk dag i vårsolen. Efter att Micke sprungit i Hagaparken så promenerade vi ner till Roppongi på Tegelbacken och åt lunch och sedan strosade vi runt och provade nya kameran. Vi tog en fika på Riddarbageriet och handlade i Östermalmshallen, då var det skönt att inte ha med sig barnvagn. Bruno fick till och med plats vid bordet utan bekymmer och h*n tjatade inte en endaste gång om glass, leksaker eller godis. 

En helt ny värld

Igår träffade jag och Bruno några av bloggens mest hängivna läsare - moster Kerstin och kusin Anna. Vi åt en trevlig lunch på klassiska Tranan och fikade sedan på Karlbergsvägen (Micke hälsar att bakelsen var väldigt god, han fick i sig hela, föga förvånande). Vi diskuterade fenomenet hur det kommer sig att man tycker att sitt nyfödda barn faktiskt är vackert. Jag och Anna är överens om att spädbarn faktiskt inte ser så vackra ut - som röda små farbröder eller rumpnissar, medan Kerstin tycker att vissa bebisar faktiskt kan vara söta. Förmodligen är det något hormonpåslag man får bara för att man ska bry sig  om sin avkomma och inte bli förskräckt. Jag inser att man kommer tycka det är den mest fantastiska varelse man någonsin sett, men vackert?!? Det ska bli intressant att se...Vi har dock fått helt andra möjligheter att göra både oss och Bruno vackra på bild. Igår införskaffade Micke en MacBook med oanade möjligheter att retuschera. Så nu kan vi enkelt plocka bort påsarna under våra ögon och ta bort Brunos hormonprickar i ansiktet. Voilà! 

En helt ny man

Micke kom hem från jobbet igår. Utan dator och med ett leende på läpparna. Det känns minst sagt konstigt med tanke på hur många timmar han hängt över sin laptop de senaste fem åren. Vi firade med vin (Micke) och god mat (även till mig och Bruno) - hurra, nu börjar det nya livet!

I natt har det varit si och så med sömnen. Vid 3.30 klev jag upp för att gå på toaletten och då gick även Micke upp för att dricka. Döm av min förvåning när jag såg att han stod och drack Tropicana äppeljuice, mitt i natten! Det tillåter jag inte ens mig själv att göra, trots att jag är bra sugen. Men Micke har blivit så sympatigravid att han inte verkar kunna kontrollera sina dryckeslustar. Men annars så har han hållt sig bra i trim, inga extra kilon trots att vi äter för två. Så just nu väger jag och Bruno överlägset mest i familjen, men jag hoppas att det rättar till sig när vi har tre kroppar att fördela vikten på.