Klart man vill vara med säger Maja

Efter en mycket trevlig middag så däckade sedan Majlis i tvättstugan.

Nyår hos Jenni och Fredrik

Majsan hänger i pyjamas med de stora tjejerna

Steffe har numera släp

Vi blev lite oroliga när Stefan och Carro kom körandes till nyårsfesten utan takboxen. Vi skulle nämligen låna den nu när vi åker till fjällen. Det var innan vi såg att numera så verkar Stefan köra runt med släp utifall han skulle fynda en lax eller ett oljefat eller två. Där i hade han lagt takboxen förstås. Och hela familjen Tengvall/Tillborgs skidutrusning som vi också får låna. Hyvens.

Gott nytt!

Här ser ni en nyklippt och välfriserad Folke. Det var nämligen premiär hos frisören idag. Det gick väldigt bra, han satt blixtstilla och fick sedan guldglitter i luggen och en klubba. Han var så nöjd att han vägrade sätta på sig mössa sen.

Imorgon blir det nyårsfirande hos Jenni och Fredrik och tidigt på söndag morgon bär det av till fjällen. Längdskidåkning, pulka, sparkåkning, helpension och spa. Peppen på det.

Och kanske så blir det en välförtjänt bloggpaus, jag har tänkt mig koppla ner och av helt och hållet däruppe. Jag har ju slagit alla rekord i år och till och med fått in ett inlägg om dagen i snitt. Men ett par bilder från Mickes mobil ska jag väl lyckas klämma iväg...

Ett riktigt gott 2012 önskar jag alla bloggläsare!

Folke kastar tärning och Majlis skrattar

Skridskor i Nypan

Nya hemmet

Micke, Folke, Kalle och Viggo

Det gick riktigt bra för Folke

Idag åkte vi till Nyköping för att lämna våra sex Black Mollyyngel som blivit för stora för att bo kvar hemma hos oss. Det var i grevens tid för igår morse så hittade jag nya yngel, uppenbarligen har ungarna blivit så stora att det blivit inavel i akvariet. De nya små fick också åka med, även om jag visste hur det skulle sluta för dem. De hittade ett nytt hem i scalarens mage ganska omgående. 

Utöver fisken så blev det köttbullelunch, skridskoåkning och tryckkokt lammgryta. Vi åkte därifrån mycket mätta och belåtna. 

Folkes egenstöpta ljus!

Kalle Anka

Vilken toppendag... Först blev det gigantiskt släktfika med Berra, Ingela och Magnus med familjer. Jag vågar inte ens räkna efter hur många vi var. Jag fick även höra mig ett sanningens ord av Jonna och Isabella (som tydligen tycker att man kan säga vad som helst till sin gudmor) "Vad har du gjort? Du är alldeles röd runt ögonen, det ser ut som du har hackat lök eller nåt" sa de på östgötska. Jo, call it sömnproblem. Jag har sovit bedrövligt dåligt den senaste veckan och efter natten då jag var magsjuk har jag gått runt som i ett töcken. Hade dock en förhoppning om att sminket skulle hjälpa till lite. Men icke, och det fick jag minsann veta. 

Sedan blev det julmat, något som Majlis verkade gilla och sedan var det dags för Micke att ta bilen för att köpa tidningen. Vid det laget var kusinerna ganska stöddiga, utom Iris som tyckte att hela tomtegrejen borde skrotas. Men sen kom han gående med lykta i handen - men en aningen större än Micke och med betydligt mörkare röst. "Vilken är du egentligen?" frågade Folke nyfiket. "Jag ÄR ju tomten" svarade tomten bara. Och sannerligen, han övertygade nästan mig också. När klapparna väl skulle öppnas var Folke så uppspelt att han redan efter andra paketet tyckte det var nog, och ville istället bygga med sitt nya lego med Kalle och Viggo. Men jag lyckades övertala honom att öppna de andra paketen, och tur var väl det för där låg ju riddardräkten och svärdet. Mycket sevärda kort kommer snart.

I väntans tider...

Den 23 december. Årets längsta dag när man är snart 4 år. Jag och Folke skippade julstressen och åkte till Junibacken och Skansen istället. Och till slut så somnade han.

God jul alla bloggläsare!

Efter att ha hört hur Ilse vält granen över sig så valde vi en modell mindre i år, som faktiskt går att ställa upp på ett bord om det krisar.

Givakt

Majlis har nu kommit på hur man ställer sig upp i Antilopstolen. Om hon får välja så är det så hon vill äta - stå upp och tugga och sedan försiktigt sätta sig på huk och plocka upp maten med två kladdiga fingrar. Mamman ska hålla i handen och ha skräckslagen blick. Det tycker mamman är en dålig idé, och hon satte snabbt dit en sele. Så nu äter Majlis i cirka två minuter och resten av måltiden är mest gråt när hon, likt en fängelsehåla, tvingas sitta fastspänd. Tillslut så avslutas måltiden i mammas eller pappas knä. Så där funkis tycker föräldrarna. Det går väl över.

Nu väntar vi på de första stegen. Efter Ilses inspirerande besök här i helgen så står Majlis utan stöd, ganska stadigt. Och idag så sa hon klart och tydligt "titta!"

Häromdagen så var vi förresten på 10-månaders kontroll. Majlis gillar precis som sin bror, den odelade uppmärksamheten man får vid BVC-besöken. Hon är drygt 70 centimeter nu och väger 8,8 kilo. Lite kortare och lättare än standardbebisen i den åldern. En perfekt petite fröken helt enkelt.

Den där äckliga sjukan som kommer på vintern

Vi laddar lite här inför julen med ofrivillig fasta. Fördelen när man tappar ett par kilo på en timme och matlusten försvinner är att det finns mer plats för julkorv och knäck. Och tills julafton ska vi väl vara friska.

Nykära

Micke och jag går omkring som på moln här hemma. Vi har redan hittat en massa jobb till Kurt. Livet känns så mycket lättare, trots att vi inte ens vet om Kurt har ett förflutet som grovt kriminell eller alkis. Micke tänker nöjt att "han kan ju inte fakturera någon inställelseavgift i alla fall" och jag ser framför mig och Kurt skruvar upp sänglampan i Folkes rum och tapetserar klart i sovrummet på nolltid. Kanske att vi till och med kan få upp en draperistång i hallen nu. Och täta våra fönster! Det försökte jag mig på förra vintern efter att de blivit rimfrost på insidan i sovrummet, men det gick så där.

Kurt får till och med vara med i headern ett tag.

Tidig julklapp

Vi har nog dragit lyckolotten när det kommer till bostadsrättsförening. Förutom Hellmans så finns en hel skrälldus med trevliga människor. Chrisse som ordnar ljusstöpning i källaren inför varje jul, Arne som komposterar och Solveig som bjuder in alla grannar på glöggmingel den fjärde advent till exempel. På denna tillställning träffade vi Kurt. Micke skakade hand och tog glatt emot hans visitkort: "Kurt - Wasa Handy man". Jo, han både tapetserar och gör eljobb. Kurt, välkommen till familjen - vi älskar dig redan.

Ingen aning och jag bryr mig icke!

Ursäkta, men vem är den här TV-bonden? Det verkar vara något om människan varenda dag på löpsedlarna. Är det det som folk vill läsa om 2012? Herregud, jag känner att en ny upplysningstid vore på sin plats.

Årets julklapp

Nä, här är det inte  "Matkassen"  som blir årets julklapp. Utan riddarkläder. Det här kommer bli en riktig hit, och som om det inte vore nog, så skickar tomten med ett svärd i skumgummi... (Man kan säga att mamman är rätt kluven i vapenfrågan, men eftersom Hellmans har en mindre vapenarsenal inne hos sig, så  känner hon att det kanske är dags att lätta lite på reglerna)

Dagens härmapa

Micke är i Småland med jobbet så jag flyttade in Majlis i vårt sovrum och så fick Folke sova med mig i sängen. Det känns bäst så. Folke sov som en stock hela natten. Majlis vaknade till 4.08 (man undrar om de har en inbyggd klocka i sig, för det är exakt samma tid varje natt) och efter lite buffande så somnade hon om och vaknade 6.40. Ganska bra jobbat av lilla fröken som numera är vrålhungrig på morgonen. Välling funkar bara ibland.

Vi smög ut från sovrummet och lät Folke sova till 7.10. När vi gick tillbaka in i badrummet för att byta blöja så snarkade Folke ljudligt. Då började Majlis härma honom "snoo, snoo" lät hon och skrattade.

På väg hem från dagis så hämtade jag upp julklapparna som jag klickat hem på nätet. Då passade jag på och handla på ICA Vanadis.  De får skärpa sig med de ekologiska bananerna men däremot så hade de pangerbjudande på ICA Selections chokladkakor - 14.90 kr för 100 gram. Erbjudandet gäller alla Supermarket och I tell you, den chokladen är fantastiskt bra att göra tryffel av - kom och sälj som Folke skulle säga!

Skinktoppen

Igår hämtade jag och Majsan min jullåda på jobbet. Den får man även om man är föräldraledig, generöst nog. I samband med detta så äger den rafflande skinktoppen rum. Jag och mina före detta controllerkollegor tävlar nämligen vem som får den största skinkan. Och i sann räknenisseanda så görs det prognoser innan (trots att lådorna delas ut helt slumpvis), diagram och sedan indexeras det så vi kan följa hur vikten har förändrats över tid. Nu har vi följt detta sedan 2007, och oroväckande nog så har det varit en nedåtgående trend på skinkvikten. Förra året så fick vi skicka en varningssignal till affärsområdens ledningsgrupp att om den här utvecklingen fortsätter så kommer skinkorna vara helt försvunna ur lådorna 2017. De skulle ta upp frågan i den svenska ledningen, lovade de. (Jag tycker det här är jätte, jätteroligt, medan mina nya icke så sifferintresserade kollegor nog tror att vi är galna)

Vet inte om det var vår "early warning" som gjorde susen, men i år håvade jag in en skinka på 2420 gram. Och de verkar som de flesta kommer över 2 kilo sträcket i år.  Spänningen är olidlig!

Majlis fick för övrigt smaka på min gamla paradrätt från studenttiden. Köttbullar, pasta och sedan en avancerad sås på créme fraiche och curry. Majlis fick även ärtor, det tror jag inte att jag åt på Rydsvägen. Det här åt jag typ tre gånger i veckan innan jag och Micke blev tillsammans. Och om jag inte träffat honom så hade jag förmodligen fortsatt.

Ett gammalt inlägg om skinktoppen kan ni läsa här!

Luciatåg

Oj vad jag har väntat! Folke för första gången i ett luciatåg. Som världens finaste stjärngosse. Vilken höjdare, jag skrattade så tårarna sprutade. Poppy stod kvar i led under hela uppträdandet, kronor åkte av och på, Folkes strut rättades till av hjälpsamma kamrater, Nora som skreksjöng hela tiden och Folke som utropade det lite otippade "Bjöllop!" med jämna mellanrum. Efter två sånger så fick han syn på mig och Majlis i publiken och började vinka "Hej mamma! Hej Majlis" Efter en stund så hörde jag honom säga "Nej nu orkar jag inte mer" och så satte han sig på golvet.

Så blev det kaotisk fika, likt förra året och sedan var det dags att försöka klä på en sockerstinn Folke med en trött Majlis på armen. Micke hade bett mig ta kort om jag kunde. Det hade jag kunnat gjort om han skickat med en extra arm eller två. Men Ebbas mamma tog ett par bilder och lovade att maila dem.

Folke fick väldigt mycket beröm just för att han var stjärngosse. Det var bara han och två andra pojkar, på en hord av säkert 40 barn. Jag känner att jag i alla fall gjort mitt bidrag till att bevara stjärngossearvet. Även om det krävdes en nödlögn.

Det roligaste var det som utspelade sig 45 minuter efter fikat intagits. Halvgalna barn som rusade runt och föräldrar som skrek efter dem. Jag såg en som åkte barfota i rutschkanan ute på stora gården. Folke nöjde sig med att rymma ut från klassrummet medan jag klädde på Majlis och sprang upp på Rönnengården. "Men mamma, jag ville bara ha frisk luft" löd ursäkten.

Big news på filmfronten

Visserligen tycker jag att Tom Cruises bäst-före-datum passerades för länge sen. Men det kommer alltså en Top Gun 2, så här 25 år senare. Märker att jag börjar bli en riktig nostalgiker, just nu är jag är inne i en period när jag glorifierar 80-talet. Ett säkert ålderstecken?

En kväll på stan

Med en liten muta så lyckades jag få Folke att sätta på sig Mickes ärvda tröja och mössa när vi skulle ner till stan. Folke har varit på rysligt humör hemma hela dagen, men skötte sig exemplariskt när vi åt på Vapiano. Majlis gillade också att vara på restaurang och småsnackade lite med Fredrik Strage och hans dotter i pastakön. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker han är bra eller enerverande, men jag brukar läsa hans kolumn i DN varje vecka. Men det sa jag inget om.

Majlis somnade sedan i vagnen och då passade vi på att gå förbi Konserthuset och sedan ner till NK för att titta på julskyltningen. Det gillade Folke. Men bäst var att det kom ett 20-tal (något överförfriskade) tomtar gående på Hamngatan. Troligen en svensexa, ett ganska kul koncept tycker jag.

Bildkavalkad

Micke har ny telefon. Det är hans chef som är tekniknörd och beställde en ny, trots att Micke försäkrade att den gamla fungerade alldeles utmärkt. När han tömde den gamla så hittade jag en del nya bilder så håll tillgodo!

Slush i Borgholm som ger blå tunga

Cornelia valde glass istället

På 42:an iklädd "kovajen"

På stranden på Öland

Ladan i Fornebo i motljus

Majlis tar en lur på Cape Cod

Cykeltur på Iris födelsedag

På senare tid så har Folke fått ett stort intresse för fotografering,
här är det jag som blivit förevigad.

Bränn, bränn, bränn!

Jag funderar på att göra ett lite symboliskt amningsbh-bål här. Bränna upp skiten helt enkelt. Men jag får nog vänta ett tag, just nu så ser jag inte riktigt normal ut. I hopp att få lite hjälp av Majlis att banta ner kuporna så la jag henne i knät men hon såg helt frågande ut. "Är du inte riktigt klok mamma? Skulle petite moi äta från dig?!? Nä, hit med gröt och macka" 

Åh du behändiga A-kupa, kom snart tillbaka!
(om än i annat snitt)

UPDATE: Google-annonserna som dök upp i bloggerverktyget efter det här inlägget var av typen "bukplastik och bröstförstoring".  Tror jag istället satsar på att acceptera mina nya "former". 

Tack för kaffet.

Ja, eller mjölken i det här fallet. Majlis är rejält förkyld och upptäckte att det där med amning inte är så kul längre. Dessutom verkar hon ha fått någon typ av tvångstanke "Jag bara måste bita mamma" vilket har fått till följd att hon tittar på mig (och ser förmodligen skräcken i mina ögon) och sedan börjar hon störtgråta, innan jag ens hunnit reagera. Så igår kväll ratade hon mjölken och åt istället en stor portion fiskgratäng. Och i morse när det var dags för morgonmålet så skrek hon bara när jag la henne vid bröstet men började glatt hoa när Micke kom in med lite välling. Märkligt det där, jag var helt säker på att hon skulle bli en sådan där unge som ville hänga sig kvar hur länge som helst.  Hon är nästan på dagen så gammal som Folke var när han slutade. Enda skillnaden var att Majlis inte riktigt hjälper till med nedtrappningen, utan går från typ tre mål till noll. Så jag kommer gå med en präktig C-kupa ett par dagar.

Det känns rätt skönt (kanske inte ska ropa hej ännu) och jag hade faktiskt tänkt att fortsätta ett tag till. Den här gången har allt funkat jättebra (kanske tack vare ko-flakes?) och det är jag väldigt tacksam för. När allt går bra så är amning verkligen världens smartaste grej - bra förpackat, miljövänligt och lokalproducerat!

Supercool bajskorv

Idag propsade Folke på att ta sin cykel till Eken. Så fick det bli, trots att jag visste att det skulle bli segt att ta sig hem eftersom vi skulle till musiken på eftermiddagen. Vid 17-tiden och när Folke efter ett halvt kvarter deklarerade att han då ville åka ståbräda, så slängde jag upp cykeln på axeln och puttade vagnen med en hand. "Du ser supercool ut så där mamma" sa Folke nöjt.

På musiken så svarade däremot Folke fnissande "Bajskorv" när han skulle säga mitt namn. "Jag heter Jenny... också" fick jag lägga till. "Det andra kanske är ett mellannamn?" föreslog en annan mamma. Det skulle man kunna tro.

Bilder från Ängelsberg

Ulvaklev från avstånd

Det fanns många fina hus, lite "shabby chic" så att säga

En gång i tiden så blomstrade Ängelsberg

Engelsbergs bruk finns på Unescos världsarvslista

Folke i skulpturparken

Gamla missionskyrkan

Med andra ögon

De senaste veckorna har jag tyckt att jag har börjat att se sämre, framförallt när jag är utomhus. Ögonen har helt enkelt känts trötta och slöa. "Det är nog dags att gå till optikern, jag behöver nog glasögon" sa jag till Micke. Vid närmare eftertanke så kändes det faktiskt inte så dumt med ett par schyssta bågar, en mer intellektuell look kanske skulle kunna kompensera för att min hjärna numera känns rätt trög. Sagt och gjort, idag var jag hos optikern för första gången i mitt liv. Efter en 40 minuter undersökning så sa optikern: "Du ser som en hök. Jag skulle tro att det helt enkelt beror på att du inte sover ordentligt".  Så jag gick därifrån med trötta steg och ögon samt 350 kronor fattigare.

10 månader idag!

Flott på slott

Ulvaklev. Väldigt fint hus i tegel. 

Vi blev inbjudna av "Patjik" och "Gobijella" att följa med till ett fint hus i helgen. Fint hus är faktiskt en rejäl underdrift, stället är praktiskt taget ett mindre slott. Ulvaklev heter det, och ägs av Patriks jobb och ligger i Ängelsberg, några mil norr om Västerås. Storasyster Johanna var där en del förr i tiden (eftersom hennes bästis mamma  har jobbat på samma företag) och jag minns hur jag avundsjukt tittade på kort hur Johanna och Fia spelade spel i de fina salongerna. Hela den gamla bruksorten var fantastiskt fin, även i decemberrusk. Och ett miljöombyte kunde inte komma mer lägligt kände jag. Inget jobb, inget hemmafix och jag tror det ringde en gång på en mobiltelefon. Vi lagade mat och satt mest och pratade och barnen lekte och busade på heltäckningsmattorna. Sedan blev det lite löpning, bastu, bad och "stor fest" som Folke uttryckte det, med cider och chips i relaxavdelningen. Supersöta Lilly (1,5 år) som aldrig tidigare smakat chips, hämtade ett par stycken i skålen och sprang iväg och åt upp dem, likt ett rovdjur på flykt.

Efter barnen gått och lagt sig så satte vi oss i en av salongerna i läderfåtöljer med tända ljus och pratade tills klockan var nästan 2. Som förr i tiden. Snackade om allt möjligt, som om det inte fanns någon morgondag. Det gjorde det, och morgonen började lite tidigare än vad den gjorde för 10 år sedan när vi bodde i Linköping. Men det var det värt.

Okej, det var vissa av oss som sprang

"Den här mössan har jag haft sedan gymnasiet" sa Patrik.

Ett synnerligt sött och välartat barn

Barnbad

Insändare

Bland det mest underhållande jag vet nuförtiden är att läsa arga insändare, framförallt i lokaltidningarna. Det är väldigt intressant vad folk irriterar sig på och dessutom tar sig tid att skriva något syrligt om. I morse hittade jag följande i DN:

"Vi sjusovare vill också se Trisskrapet. Sänd en repris 8.45, den gamla tiden, tack." 


Då undrar jag:
Signatur MW: Varför skickar du detta till DN, är det inte bättre att kontakta TV4 direkt? Får jag föreslå, om detta nu är dagens höjdpunkt, att du antingen sätter klockan och går upp lite tidigare (det sänds faktiskt 7.10) eller tittar på webben?

Eller är det kanske jag som är lite avundsjuk på folk som uppenbarligen tar sig sovmorgon varje dag och dessutom har tid att irritera sig över sådant här?

Jag säger upp mig (part 2)

Det var samma sak förra gången. "Nu räcker det" kände jag häromdagen. Det är november, det har vattkoppats, öroninflammerats, trotsats och sovit alldeles för lite de senaste månaderna. Även om Majlis är som en gullig nallebjörn och det blivit mycket bättre på sömnfronten så börjar jag bli lite lätt galen av att traska runt här i mina gummistövlar. "Är det inte dags att du börjar jobba snart?" sa Micke för ett par veckor sedan. Han vill väl ha sin förvärvsarbetande fru tillbaka, som hemmafru är jag rätt medioker.

Så idag träffade jag och lill-bossen min före detta chef och frågade om jag inte fick komma tillbaka lite tidigare än tänkt. Det fick jag, så nu ska jag och Micke hitta ett upplägg där vi ska jobba 50% ett tag. Jag är lite orolig för att det varken blir hackat eller malet, men efter att Micke bland annat har lovat mig att ha sin telefon avstängd de dagarna han ska vara ledig, så ska vi prova i alla fall. Och bara tanken, att 2-3 dagar i veckan få fixa till sig och ta pendeltåget till kontoret får mig att hoppa av glädje. Ja jävlar, allt har sin tid. Och jag tror faktiskt att jag kommer att njuta mer av dagarna när jag får vara hemma med Majlis, när det blir lite mer omväxling.

Tomtebyte?

Även om det är lite charmigt när barn tror på tomten, så känns det inte helt bra att ljuga dem rakt upp i ansiktet. Därför har vi sagt till Folke att tomten är någon som klär ut sig, men man vet inte vem det är. Det har liksom inte riktigt spelat någon roll, Folke är väldigt peppad på hela tomtekonceptet ändå. Att det var morfar respektive farfar som tomtade, det har han också listat ut efter att ha tittat på videoinspelningar.
"Det är morfar som kommer vara tomte i år" säger Folke lite självsäkert. Och då får man ju en väldig lust att spela honom och de äldre kusinerna ett spratt. Så Millan, vad säger du? Firar ni i Stortorp? Får man locka med en småländsk tomte? Och i utbyte så kan kanske vi få en med stockholmsdialekt? Logistiken ordnar vi, för av en händelse så ska nämligen vår tomtefar vara nykter eftersom tomtemor (som var tjock och spiknykter förra året) få ta sig en julöl.

Tomte och snälla barn

Önskelista

Igår hade vi adventsfika här. Då drogs det vem som ska köpa julklappar till vem i jullotteriet. Nytt för i år är att även kusinerna lottar och köper en liten klapp. Folke ska köpa till Tilda. Det blir en dödskalle, för det gillar Tilda, hävdar Folke. Och han har inte glömt att det är Iris som ska köpa till honom. Hon ska köpa ett flygplan tycker Folke. "Tänk om hon köper ett hjärta, det är inte coolt" sa Folke med darr på rösten när vi gick hem från Eken idag.

Jättetöntigt

Tut tut

Brosan hittade den här bilen i källaren. Stor succé.

I bara mässingen

Vi vet inte om det är något permanent, men Folke har börjat strutta runt likt "Naken-Janne" här hemma. Vi säger inget om saken så att säga, utan påpekar bara att vid matbordet och när man sitter i soffan så är det kallingar som gäller.

Apokalypsen?

Apropå förra inlägget, så trodde jag ett tag att min tid var kommen. I morse stegade jag nämligen ut för att gå till återvinningen, beställa tavelglas och hämta en matta på kemtvätten medan Micke var hemma ett par timmar på förmiddagen. Natten var nämligen inte så bra, Majlis höll låda och Folke som började kräkas vid femsnåret. När jag kom ut på gatorna så kändes allt dött, det var lite bilar och folk ute. I glasmästeriet fick jag svaret, det var tydligen strömavbrott i delar av Vasastan.

På kemtvätten så frågade ägaren var min lilla pojke var. Folke brukar nämligen få en karamell när vi är där. När jag berättade att han var sjuk så skickade den snälle mannen med mig en karamell. Det tyckte jag var väldigt snällt. Folke blev först väldigt glad. Sedan blev han väldigt arg och menade på att "kajamellen var hård, och den var inte bja för mig, nu har jag fått ont i halsen" Han föreslog att jag skulle gå och köpa halstabletter till honom, som plåster på såren. Damn if you do, damn if you don't liksom.

Kvällspressen

Man måste ändå gilla rubrikerna på löpsedlarna:
"Så gammal blir du" - listor över hela Stockholm.

Jo man tackar, någon synsk tant som varit framme och siat? Här tycker kanske en vän av ordning att ett "man" vore på sin plats i rubriksättningen. Eller hitta något mer väsentligt att skriva om. För det finns väl ingen garanti att man kommer leva länge bara för att grannarna gör det?

Tre och ett halvt

Folke hoppar i våra sängar när Micke försöker få honom att gå och lägga sig. Folke hoppar upp och ner så han blir alldeles andfådd "Titta mamma! Titta Micke!" Och så gör han en kullerbytta och skrattar högt, högt. Micke får till slut av honom kläderna, men innan pyjamasen är på så har han slitit sig och fortsätter hoppa. Kroppen ser fortfarande så där barnsligt roligt ut. Huvudet är stort och armar och ben är smala. Och så skrattar han så mycket att han håller handen för munnen och fnissar. Lilla gubben, tänker jag, tiden går så fort.

Jag läser i DN om en mamma som förlorade sin son i en lavinolycka. Det fanns en bild bredvid texten, på mamman och pojken när de badade tillsammans. Pojken var 3,5 år när den togs och tårarna rinner när jag känner igen de där smala armarna och stora huvudet.

Kettlebells

Det är fler än jag och Lance som tränar med Kettlebells visar det sig. Familjen Mellborg i Barsebäck kör tydligen hårt. Kolla in Cornelias swing, den går inte av för hackor!

Jag förlåter dig aldrig!

Idag skulle jag till gymmet. Cilla hade bönat och bett att hon skulle få följa med, jag har nämligen av oklar anledning blivit Cillas träningsguru. Men en timme innan vi skulle ses så kom ett sms. Cilla hade bestämt sig för att hennes träning fick bli att äta vetebröd sittandes på en pilatesboll i vardagsrummet istället. Så jag fick gå själv.

På gymmet fick jag lite bråttom och hastade på. Det var inte särskilt mycket folk och jag körde Kettlebells (läs ryskt tortyrredskap från medeltiden) Folk såg nästan lite imponerade ut, tyckte jag (tja, alla hot shots som hänger på Friskis och Svettis en söndageftermiddag) . Men sen händer det. Jag skulle sätta mig på en bänk, men en åttakilos vikt och köra triceps, då jag plötsligt ser hur lilla nätta jag skymmer en muskelbyggarkille i spegeln. Jag är ju även ambassadör på gymmet, och ska då flytta mig en bit. Jag flyttar mig i sidled på bänken och ser inte hur den plötsligt tar slut (de gör ju det). Då är en klump på åttakilo ganska mycket att hålla i och den faller i marken med en stor duns, och jag ramlar efter. Tänk er ett avsnitt av Papphammar på gymmet. Ungefär så var det. Om Cilla hade varit där så hade jag i alla fall haft någon att skratta med. Nu fick jag lomma bort till pilatesbollarna och gömma mig.

Det här är Lance Armstrong som gör en tvåhandsswing
Så här ser man alltså ut efter man tränat med Kettlebells, och cyklat en jävla massa. 

Vattkoppor in da house part 2

Nu har Majlis definitivt också vattkoppor. Lika bra det, nu behöver vi inte belasta staten med vab-dagar för den sakens skull. Efter lunchen så fick Majlis bada medan jag stoppade in tvätt i maskinen. Plötsligt hörde jag ett visselljud. "Vem är det som visslar?" tänkte jag men såg sedan att det var Majlis som lyckats forma munnen och blåste ut ett litet tjut. Det tog en stund, men sedan kom hon nog på att det var rätt roligt och fortsatte. Stackars Folke, han kommer bli helt knäckt. Han har försökt att lära sig vissla länge nu, och så hann lillasyster före.

Klart man klappar!

Idag var jag och Majlis förresten och hälsade på hemma hos Cilla och Vega. Där har det renoverats de senaste veckorna, och resultatet var imponerande. Majlis och Vega är numera väldigt intresserade av varandra, men man kan väl säga att Majlis har ett litet övertag i vänskapen i och med att hon kryper. Därför fick Vega ett antal hårdhänta klappar både på huvud och ansikte, där hon låg på golvet. Cilla och jag hade fullt sjå att hålla undan Majlis -  "Du får klappa fint Majlis" - sa jag uppmanade. Då satte sig Majlis upp, och sken upp som en sol, och började klappa händerna. Klart man ska ha en applåd när man får in en fullträff.

Utvecklingssamtal

I tisdags var jag och Micke på utvecklingssamtal på Eken. Vi fick titta på tre teckningar som Folke ritat på en människa, ett hus och ett träd. Jag hade hoppats att Folke skulle göra sådana där fina huvudfotingar, men jag upptäckte förra veckan att han gör streckgubbar. Vi kanske har missat dem, eller så tycker han helt enkelt att både jag och Micke är väldigt trimmade. Mathilda hade även gjort en intervju med Folke, den var väldigt rolig att läsa. På frågan vad jag jobbar med så svarade Folke: "Hon jobbar där äpplena är. Inne alltså, inte ute". Och Micke jobbar: "Där lejonen är. Inte riktiga alltså, bara låtsas". Han har helt rätt. På ICAs kontor finns gigantiska äpplen inne på kontoret och utanför Ratos kontor står det betonglejon på gatan. Vi skrattade även åt "Hur gör du när du ska sova?" Folke svarade: "Jag tar min kudde och lägger mig någon annanstans". Vilket stämmer för tillfället, han har fortfarande inte fått flytta tillbaka till sitt rum eftersom vi har lite kvar att måla på sängen.

Vädrar lite morgonluft...

Idag på framsidan till en bilaga på Dagens industri:
"En trettioårig epok är slut. En epok av höga förväntningar, stort risktagande, snabb tekniskt utveckling och girighet. Frågan är bara vad som ska komma i stället." 


Det verkar vara fler än jag som tror att det är ett paradigmskifte på gång. Inte för att man går och hoppas på någon jättekris av något slag, men det börjar bli rätt uppenbart att något är på väg att förändras.

Dagens Majlis

Hon lär sig saker hela tiden nu, vår lilla tjej. Nyss hittade jag henne i soffan, hon hade ställt sig på en soffkudde som låg på golvet och dragit sig upp. Målet som hägrade? Laptopen förstås.

Godmorgon!

Majlis har sovit mycket bättre i natt. Och jag är ju fräschare än en nyponros. Grundmålningen är klar på sängen så förhoppningsvis blir det inflytt om ett par dagar.

Borta

Så har vår stuga plockats bort från internätet. Säljaren ville inte sälja under utgångspriset och det var varken vi eller någon annan spekulant villig att betala. Provas på nytt i vår sa mäklaren, så då får väl vi vara på hugget då istället.

Folkes vattkoppor är också helt borta, till och med sårskorporna har försvunnit. Så idag bar det av till samlingen i Vasaparken för vidare bussfärd till Hagaparken som brukligt är för Ekenbarnen på måndagar.

Jag och Micke har också varit borta. I lördags så åkte vi tillsammans med Eric och Ellinor i vår Volvo till Södertuna. Jag hade örhängen och en ren tröja. Jag satt bredvid Micke i framsätet. Vi lyssnade på P3, inte "Pippi Långstrump rymmer hemifrån". Det åts middag i sidenblus och ännu större örhängen. Maria hade ett jättefint långt halsband, och Siri (10 månader) hängde inte i det. Det badades badtunna och det bästa av allt - jag sov i ett sträck från 24-07. Utan att vakna en enda gång.

Tack farmor och farfar, det var verkligen, verkligen snällt!

Sikago

Folke frågade mig häromdagen:
"Var är Micke?"
"Han är i vardagsrummet"
"Ska inte han resa snart? Jag vill ha en leksak. Han ska åka till Sikago snart. Det är säkert." sa Folke och nickade intygande.

I kväll när Micke kom hem från en utbildning på Stallmästargården, så ropade Folke förväntansfullt från vardagsrummet:
"Micke, är det du? Har du varit i Sikago?"

Majlis har lärt sig att klappa händerna. Hon strålar som en sol där på golvet, alldeles fluffig och hullet känns som vetedeg som man bara måste nafsa på med jämna mellanrum.

Kopprapport

Jo, det går ganska bra med kopporna. Än så länge har Folke ganska sparsmakat med dem, några i ansiktet, ett par i hårbotten och lite på mage och rygg. Visserligen ska man ska väl inte ropa "hej" än, men vi har sluppit feber och han verkar inte det minsta medtagen. Jag känner att den här veckan kan nog bli rätt lång och Folke började klättra på väggarna redan i morse. Dessutom är vi tvungna att utrymma hemmet både idag och i morgon för hantverkaren Peter hjälper ju oss att bygga en säng. Folke är väldigt pepp på det ska tilläggas. Han stod endast iförd kalsonger och kikade ut genom fönstret när Peter kom i morse. Så fort Peter kom in, så satte Folke på sig sina hörselskydd, uti fall Peter skulle börja med att dra igång sågen direkt i hallen. När Peter sedan bar in virket så påpekade Folke "Att Pippi kan lyfta sin häst" så Peter inte blev styv i korken på något sätt. När vi sedan diskuterade höjd på sängen så kom Folke in: "Nu är det min tur att prata: Den ska vara lite högre och hänga ner, så här. Och den ska vara i guld".

För att Peter skulle få lite arbetsro så var vi tvungna att bege oss ut och då är det tur att man har vänner som Millan. Hon tog gladeligen emot oss medan Tora och Signe först var lite ljumna.  Folke var inte heller helt förtjust till att börja med, han tyckte bilfärden dit tog en evighet och så blev han nog lite besviken att det inte gick att bada i poolen. Men efter en timme eller så, så var det full fart på leken. Astrid och Majlis uppskattade också varandras sällskap och Astrid morrade (ja, precis som en liten hund) uppspelt. Millan visade oss sitt senaste kanintillskott inköpt på Blocket, en fin vit teddyvädur som Tora döpt till Julio. Linda Vind och Mimmi var där förstås. Det såg nästan ut som på Ekvägen där Millan växte upp och där det fanns lekstuga och ett antal kaninburar. Och "Till våren blir det ungar, fast det vet inte Janne om" viskade Millan i förtroende. Gissa vem som kommer hänga på låset då?  Men det är inte bara att djurkommersen numera sker på Blocket som är nytt, jag kan inte minnas att våra mammor var mer engagerade i kaninerna än vi?

Millan och jag fick förresten en smak av himmelriket i lördags då vår årliga spavistelse ägde rum. I år i något nerbantad, men ack så trevlig variant. Jag valde en bodyscrub med kaffesump, vilket Millan hade väldigt rolig åt, tills hon nog kom på att det var precis vad hennes kropp också behövde. Vi fnissade lite när vi låg där i behandlingsrummet, att nog var det så vi föreställer oss himmelriket - massage, delfinsång och en angenäm doft av kaffe.

Förmiddagslur

/Mikael

Omåttligt populära

"Hej Jenny. Får vi vara de första att gratulera till vattkopporna! Skulle ni kunna tänka er att ta emot oss någon gång på söndag och smitta av er till oss?" hälsar Hollys pappa.

Får nog ta och baka något nu.

Förstagnuggare

Föga förvånande så var det Vega som hängde på låset för att få sin dos av vattkoppsvirus. Kanske inte helt självvalt, men hon såg glad ut ändå.

Vattkoppor in da house

Nu slog det till. Och vi har typ väntat i två veckor och trodde att det var kört. Bring 'em on känner jag bara. Kommer kanske ändra mig när Folke klättrar på väggarna här om en vecka och gnäller om klådan. Men än så länge, inget en Piggelin inte kan råda bot på. Nu håller jag bara tummarna att Majlis får sin dos.

På dagis blev de väldigt exalterade och berättade att det var flera föräldrar som väntade på att deras barn skulle få det: "Får jag säga att det är Folke, får då hör de nog av sig och vill komma hem och leka" sa Malin. Så nu är vi populärast i Vasastan och jag känner att jag kanske borde baka något? För man kan väl inte bara bjuda på virus?

Och förresten, vi håller fortfarande på att buda på sommarstugan. Vet inte om mäklaren tvivlar på vår soliditet, men med den här takten så är vi pensionärer innan budgivningen är över. Status: Vi och ett annat par (från Stockholm som verkar ha ombyggnationsplaner för den fina lilla stugan) som fortfarande är intresserade i dessa kristider. Det tar i snitt två dygn att förmedla bud mellan oss, men nu ligger vi i alla fall högst och det kommer inte hända något över helgen hälsar mäklaren. Trevlig helg två-veckor-and-still-counting hälsar jag!

Kökstrend

Efter typ tre år i lägenheten så fick vi upp kakel. Att ha svårt att komma till skott kompenserade vi med att det tog fem minuter i kakelbutiken att bestämma vad vi skulle ha. Klassiskt vitt kakel och svart fog, kanske lite väl konservativt tyckte vi då. Nu ser jag det i varenda inredningstidning och på till exempel Scandics nya hotell och i Hopebutiken. Ja, ja. Vi kan ju låtsas att vi är originella i alla fall.

Annat uttryck

Nä, de är inte särskilt lika Folke och Majlis. Varken till utseende eller sätt tycker jag. Majlis har som bekant fått en liten tand som hon nu provat ett par gånger när hon ammar. Första gången röt jag i på skarpen. Folke sken upp som en sol då minns jag - "Kul, nu skojar mamma" Och så har det liksom förblivit, det är lite som att hälla vatten på en gås när man förmanar honom. Majlis däremot, hennes underläpp började darra och hon bröt ut i storgråt. Senast nu när jag sa med ganska mild ton "Nej Majlis, så får du inte göra".  Hon är mer känslig, helt klart.

Folke var mer intresserad av människor som bebis medan Majlis gillar saker. Förutom att hon är betydligt mer smidig och rörlig så verkar hon ha en helt annan koll på hur saker och ting ska användas. Och så kan hon ju studera hur Folke gör förstås. Men det är väldigt kul att se hur hon hittar klädesplagg och försöker trä dem över huvudet och hur hon nästan fixar att lägga i klossar i Briolådan.

Relationsråd

Haha! Det ringde här nyss. Det var en tjej från ett produktionsbolag som skulle göra en dokumentär som skulle sändas i SVT i vår om gifta par. De ville ha ett antal par som gifte sig 2007 som skulle berätta om sina erfarenheter och dela med sig lite relationsråd till svenska folket. Jag tackade vänligt nej. Hoppas Micke förlåter mig för det.

PS. Den första tanken som slog mig var "Är det första april idag?"


UPDATE: Reaktionerna på ovanstående på Facebook var rätt underhållande. Johanna tyckte vi kunde visat hur vi dansar salsa i Vasaparken och Eric N. tyckte att tanken av Micke som relationscoach på SVT var "priceless"...

Berätta, hur tänkte du nu?

Micke gick ut som toppstudent från Handels och får höga betyg på logiska tester.
Micke ger vår 3-årige son en sylvass fruktkniv att skära svamp med.
Sonen skär sig i fingret, gråter och blodet sprutar.
"Varför fick jag en sån däja kniv för, mamma?" undrar sonen när såret har tejpats.
Tänk att det undrar jag med.

Utflyttad

Majlis flyttade ut (läs: kastades ut) från vårt sovrum och Micke har sovit med henne i Folkes rum de senaste nätterna. När inte mamma är nära så går det alldeles utmärkt att klara sig utan mat på natten tydligen, även om hon lever rövare ett par gånger. Folke har sovit med mig i dubbelsängen. Men så i kväll ville han sova i "mitt och Majlis rum". Och så händer det - jag lägger Majlis i spjälsängen och Folke på madrassen och skjuter till dörren. Fem minuter senare sover båda, dopade av tidsomställningen. Även om jag vet att det troligen kommer bli en hel del spring in till Majlis de kommande nätterna, så känns det fantastiskt. Om en vecka så kommer en snickare och hjälper oss att bygga en loftsäng.

Jaha. Vad tomt det blev i vårt sovrum nu.

Söndagsmorgon

Jag känner mig nästan lika flitig som farfar och bakar scones eller "scunns" som Folke säger. Folke leker med lego och Majlis sover sin förmiddagslur. Tänk att hon snart är nio månader. I arton månader har hon funnits i vårt medvetande, nio månader inne i magen och nio månader utanför magen. Nu börjar hon bli ett litet barn, och det där obegripliga ohjälpliga beteendet minns man knappt längre. Men ibland gör det sig påmint, när hon ska sova och kryper ihop som en liten boll. Eller när hon ska amma och drar upp och viker in fötterna precis som hon låg i magen. Bara en kort stund innan hon sträcker ut sig igen. Tiden. Vad fort den går.

Trollkarl

Vi var hos mormor och gick in i hennes tyggarderob (tänk landet Narnia) för att se om vi kunde hitta något som kan användas som draperi under Folkes loftsäng. Det fanns det, och mer därtill. Folke hittade  ett guldtyg med svart baksida. "Åh, guld vad fint". Sagt och gjort, vi klippte av en bit och Folke blev trollkarl. Nu får "Noffa" komma hit och lära honom några trix. Folkes ögon blev nämligen som tefat när jag berättade att "Noffa" kan trolla bort sitt ben!

Yngla av sig

Jag begriper då ingenting. Nu har vi fått ännu fler yngel, och inte endaste har dött eller blivit uppätet, vilket jag blivit utlovad. Nu hittar jag sex, varav en är jättepyttig och måste vara nyfödd. Men var är pappan? Naturen alltså, helt fantastisk.

Framsteg

Nu står Majlis upp och släpper händerna i ett par hundradelar. Och så tyckte både jag och Folke att hon sa ma-ma idag.

I sinnet så sitter jag redan på altanen

Oj så segt...

Inte ska man väl behöva tänka, fundera, kolla med bank och så fundera, fundera igen innan man lägger ett litet bud? Nej, när mäklaren-med-backslick-och-fet-BMW ringer så lägger man bud "annars åker man ut". Och helst ska man ringa och jaga honom. Och så ramlar det ner sms-besked i mobilen var femte minut och sedan så skrivs det kontrakt på en lunchrast 48 timmar senare. Nähe? Är det bara i Stockholm det funkat så? Tack och lov så verkar det lite bättre nu än när vi köpte vår 2:a vid Odenplan i början av 2000-talet, men det här går lite väl långsamt för min smak.

Tänk, det finns en till öppen spis ute på altanen *grillar korv och tittar på solnedgång*

Baksidan av huset *Micke lagar mat i utekök, jag sitter i en Grythyttan med ett glas vin* 

Status: Vi har lagt bud (under utgångspris), två till intressenter "som ska återkomma" och en dam i Spanien som funderar på om hon ska ta sig till Sverige för att titta på huset. Vad säljaren tyckte om vårt skambud vet vi icke. "Jag hör av mig till helgen igen" sa mäklaren när hon ringde igår. Till helgen?!? Då vill ju jag flytta in.

Risgryn

Nu är det här! Det första lilla risgrynet syns inte men går att känna med fingret. Majlis är ju snart nio månader, så vi har ju undrat lite när gaddarna ska dyka upp. Men så idag när Majlis pussade (läs knagde) mig på näsan, så kände jag den.

Besök på Eken

Igår var Micke hemma med Majlis ett par timmar på förmiddagen medan jag var på besök på Eken. Varje termin så ska man komma dit och observera innan man har utvecklingssamtal. Jag hade inte varit där och suttit med en hel dag tidigare och jag måste säga att jag är superimponerad av pedagogiken. Fröknarna är jätteduktiga och ljudnivån är beundransvärt låg och barnen jobbar så duktigt och metodiskt med sina uppgifter. Ibland så ballar de förstås ur, framförallt småkillarna i Folkes ålder (medan flickorna tyst och flitigt jobbar på för att sedan få lägre lön om 20 år.... Äsch, låt oss hoppas att det är nya tider då) men fröknarna styr snabbt tillbaka dem så de fullföljer sina uppgifter.

Det är jättekul att iaktta Folke. Han verkar vara på gott humör hela tiden och är väldigt uppspelt, vilket är kul men kanske inte det bästa för koncentrationen. Han var ju även Rönnens clown och glädjespridare och den rollen har följt med till Eken. Man ser att de andra barnen tycker han är rolig och han gillar att stå i centrum, helt klart. Det ska bli spännande att diskutera med fröknarna på utvecklingssamtalet.

Och det är nästan så man får skämmas, men jag visste inte att Folke nästan kan skriva sitt namn, även om bokstäverna kommer lite huller om buller. Och han gör mätövningar, ritar flaggor och jag dog lite av stolthet när vi kom till lunchen. Folke åt upp all mat utan att blinka och tog direkt av grönsakerna. "Oj, vilken god mat!" sa jag "Det är alltid god mat här förstår du" sa Folke (som hemma mest pratar om hur gott det är med "kojv").

Maskerad på gång

På torsdag är det höstfest på Eken och man får klä ut som om man vill. Om man vill? Om man vill!

Förra gången ville Folke vara tupp. Den här gången ska det vara superhjälte. Jag ler lite åt att han blir så nöjd när jag dressar upp honom i långkalsonger, Majlis strumpor, en hemmagjord mantel och som pricken över i:et - ett par blårandiga kalsonger över brallorna. Och nu saknas bara bältet av piprensare.

Idag firar vi Micke som fyller 33. Angus svarade 38 när Micke frågade hur gammal han trodde han var. Det var ändå ganska bra gissat av en sjuåring. Fem år extra är nog inget som stör Micke, annat var det när han som femtonåring troddes vara familjefar och gift med Ann-Christine. Eller faktumet att han visat legitimation på Systemet en gång i hela sitt liv.