vecka 7

Nu är snart vecka 7 avklarad. Micke, jag och "Bruno" (arbetsnamn) har befunnit oss på semester i två veckor. Vi har varit tvungna att offentliggöra tillökningen för släkt och vänner, det andra alternativet hade varit att åka till en avlägsen ö på semestern. Det är svårt att hävda att jag som tidigare kastat i mig råbiff helt plötsligt vill ha den obligatoriska sommarsteken helt genomstekt. Föräldrar och syskon blev väldigt glada och vi kan tacksamt konstatera att vi kommer få hjälp med barnpassning i framtiden. Farmor och farfar har redan börjat spana på framtida bosättning närmare barnbarnet. Hurra säger vi!

Här är förresten bildbevis på att Bruno är på väg. Jag skulle även kunna lägga till en bild på min svullna mage men det känns inte lika charmigt.

Fortfarande chockad...

Nu har i alla fall illamående släppt. Förmodligen var det chocken i måndags som gjorde att jag kände mig svimfärdig hela dagen. Nu är jag mest orolig efter att ha uppdaterat mig på allt man inte ska äta. Hur ska vi hålla det här hemligt? Och varför har jag levt på Östersjö-strömming den senaste månaden? Och varför åt vi den där råbiffen i Lyon? Den var säkert full av parasiter och listeria. Nu blir barnet kanske hjärnskadad bara för att Micke och jag satt och gottade oss på ett Brasserie.

Dessutom fick jag ångest när jag såg hur fort "barnet" utvecklas. Det blir hjärta och hela baletten bara på ett par veckor! Nu undrar jag även hur jag ska kunna hålla detta hemligt på jobbet tills efter budgetprocessen, magen putar ju redan. Blev dock tröstad av att tydligen går den tillbaka efter någon vecka efter det att tarmarna har flyttat på sig. Då kanske jag kommer i mina Acne igen. Idag har jag Mickes jeans.

Första dagen...

Jaha, chocken är total. Jag grät (av lycka förstås) och Micke skrattade. Det blev ett barn på första försöket (ta i trä...). Min första tanke var att jag nu inte kan äta Saint Agur längre. Och vi enades ganska snabbt att det blir kanske lite väl mycket att köpa sommarstuga just nu. Barnet (i fall allt går bra) blir en fin-fin 60-års present till mamma, i början av mars.

Nu med facit i hand så inser jag att jag borde fattat tidigare. Efter att ha ägnat förmiddagen åt att kolla på internet (jag skäms hur lite jag vet om sådant här) så känner jag nog att jag är lite illamående, och har jag inte lite metallsmak i munnen? Hmm, jag har i alla fall mensvärk. Ja, eller nu är det ju inte det, men ont i magen gör det. Så något händer där nere i alla fall. Tur att det är semester snart, för jag kommer inte få mycket gjort den här veckan. Nu är det bara hålla tummarna att allt går bra och att det blir ett friskt barn. Å så hoppas jag på att den får fint rött hår som Micke och min förmåga att passa tider. Det blir för jobbigt med två tidsoptimister i familjen.