Gott nytt år!

Folke firar in det nya året med att känna på sand för första gången. Lite läskigt tyckte han.

Checking in...

Nu har vi vaknat upp i San Diego, vi kom hit igår efter att ha kört highway 1 och 101 ner hit. Vädret var helt fantastiskt när vi kom ner, soligt och 20 grader. På hotellet fick vi världens utsikt över vattnet och Colonado bridge. Efter 5 minuter var dock hela staden täckt i dimma och vi kunde knappt se 20 meter framför oss. Det var tydligen något fenomen som uppstår när vattnet är kallt och krockar med den varma luften. Vi träffade i alla fall Johan P som gjort post doc här i nästan 2 år och han guidade runt oss i stan. Alla amerikaner hade tipsat om "Old town" som var "absolutely fantastic and very autentic" men det visade sig att Johans beskrivning på att det var som en blandning mellan Västerlånggatan och High Chaparal stämde bättre. Sedan blev det middag på en restaurang vid hamnen där man i vanliga fall kan se hela staden och inloppet.

Folkes aptit har tagit helt nya dimensioner här i Amerika. Det kanske syns på honom att han är hungrig i stort sett jämt, för han erbjuds både pommes frites, pizza slices och "kids menu" av servitörerna på restaurangerna. Igår kväll på restaurangen så åt han en hel burk barnmat och ville sedan ha halv flaska välling. Vid midnatt vaknade han och skrek argt tills han fick en flaska till. Klockan 4 upprepade det sig. I stora drag så äter han både på svenska och amerikanska tider, var tredje timme- dygnet runt. Undrar vem som kommer gå upp mest på den här semestern?

"I love America"

I USA gor man ingenting med matta. Skandinaviska, minimalistiska leksaker ar bara for trakiga jamfort med det har. Joe har blivit Folkes nya favorit, inte undra pa nar han ordnar fram sadana har grejer.

Promenad i Newport Beach

Uppdatering fran Huntington Beach

Eftersom vi lamnade en smarre epidmi bakom oss i Vaxjo sa var vi minst sagt nervosa nar vi satte oss pa taget till Kastrup. Men vi kom med flyget och Folke skotte sig utmarkt. I Chigago var det daligt vader och vi holl pa att missa flyget, vi kom springade med Folke pa armen "Are you the Norlanders?" sa mannen vid gaten. Na ja, de ropade inte efter oss pa hogtalarna i alla fall. Pa nasta flight sviktade Folkes talamod nagot, mitt i natten sa hade han trottnat pa att sitta still i mammas och pappas kna. Provningen kom dock nar vi fick vanta pa ett antal bilbyten pa biluthyrningen, en viss persons golfklubbor gick namligen inte in i bagageluckan pa det tilltankta fordonet. Nu behover vi inte diskutera det mer men nasta gang sa ar det hyrklubbor som galler. Resultatet av detta blev att vi fick en Pontiac med monstermotor, inte alls barnvanlig men som rymmer bade golfklubbor och paraplyvagn i bagageluckan. Efter en smarre matkris sa kom vi i alla fall fram till Pam och Rick som snallt vantade pa oss mitt i natten. Rick tog oss till Lesels lagenhet dar vi nu huserar. Efter att ha tomt sin knorrande mage sa var Folke pa ett stralande humor imorse och vi akte (trotta men glada) ivag och at frukost. Sedan blev det ett tupplur for hela familjen och Folke kunde inte forsta varfor vi skulle ga upp sen och surade i en timme eftersom han ville sova vidare. Vi akte i alla fall ivag till en Whole Foods (det ar ju sa man blir gratmild, sa fint ar det) och handlade och spanade pa nya mattrender. Och tanka sig Ola, dar salde de "raw" mjolk och gradde, opastoriserat. Och det ser ut som det blir mer sol de narmsta dagarna... Ahhhhhh!

Mindre mirakel

...men nu är vi här! Helt otroligt! Alla mår bra och nu ska vi äta frukost på Rubys. Krya på er i Växjö, smittdjuret skickar några virtuella pussar!

Doppareda'n

God jul alla bloggläsare! Hoppas ni får en riktigt trevlig julhelg med massor av klappar, god mat och snö!

Här i nederbörds-Växjö så har vi faktiskt ett fint, tunnt snötäcke. Mer än så kan man inte önska sig för sin första jul. Folke mår mycket bättre men aptitet är fortfarande inte återställd. Vi får truga med majsvälling och ibland går det ner lite äpple och banan och en majskrok. Det blev ett till besök på Astrid Lindgren i söndags eftersom Folke fortsatte att kräkas och då hade han tappat ett halvt kilo de senaste dagarna. Så dubbelhakan och de mulliga låren är ett minne blott. Det verkar ändå som vi kan komma iväg på semestern. "Hello California, here I come" som Solveig Ternström sa i Svenska Hjärtan.

Two down, one to go

Nu har jag också officiellt insjuknat i vinterkräksjukan. Det är värsta sjuklägret här, Folke är fortfarande inte bra och Micke är hemma och både vabbar* och vaffar**.  Usch och fy. När jag är bättre ska jag berätta vad som hänt med Günter, faster Bissan uppmärksammade mig vänligt nog om en artikel, men just nu mår jag så illa att jag inte ens kan skriva k-o-r-v. 

*vård av barn

**vård av fru

Magsjuka och elände

Nu är vi hemma hela familjen och Folke mår betydligt bättre än på bilden ovan. Det var ingen höjdare, tur att de repar sig snabbt. Idag är Folke nästan sitt vanliga jag, bortsett från aptiten. Vid 3.15 så hade vi fått i honom dryga två muggar med vätskeersättning utan att det kom upp igen och så kissade äntligen Folke och vi fick åka hem.

Här hänger vi i natt...

På Astrid Lindgren. Folkes magsjuka tog nya proportioner med kräkningar i massor. Vid inskrivningen var han 'svårflörtad' och därför blir vi kvar.

Otrendig

I kväll hade vi vår årliga julmiddag med tjejgänget. Den traditionen startade vi redan för sexton år sedan. Första åren hade vi traditionell julfika och bytte julklappar med rim. Ett par år senare hade vi bytt ut lussebullarna mot middag med vin. Men klapparna hängde med. Förra året var i 80% av deltagarna på tjocken, så i år när alla blivit mammor så bestämdes det att vi skulle gå på krogen. Och klappengarna skulle läggas på drinkar. Sagt och gjort, idag var vi restaurang "Kungsholmen". Väldigt gott och trevligt. Som extra bonus så fick vi se en kändis (nej inte Martin, men väl Anders Bagge) och sedan gick i alla fall nästan hälften av oss och tog ett glas till. Inte illa för att vara mig. Nästan inne för en kväll. Annars så påminner "Kungsholmen" mig om hur väldigt otrendig jag är. När jag var i USA så var min väldigt trendiga vapendragare Cilla inbjuden på invigningsfesten av ovan nämnda restaurang. Vi snackar Bindefeldt, röda mattan och hela schabanget. Hon rapporterade efteråt: 

ALLA coola kändisar var där. Och vet du vilka jag ser då?!? Dina föräldrar. Jo, och de såg hur coola ut som helst. Jag sa till Sofia, "Det där är Jennys föräldrar" och då sa hon "Nämen, hur kan det vara det?!? Hon är ju inte alls så där cool som dom verkar vara"

Men nu ser ni, typ tre år efter päronen, så har jag också varit där. 

Trevlig Lucia...

...önskar Folke till alla sina bloggläsare

Very American

Idag trotsade vi Folkes mage och gav oss ut på lite ärenden. Helgens begivenheter (event med Mickes jobb och Luciafirande) blir dessvärre inställda p g a av frekvent nämnda magåkomma samt en envis förkylning i Nyköpingstrakten. "Vi vill inte ha det ni har och ni vill inte ha det vi har" sa Johanna och vi beslutade att försöka få till ett Luciatåg nästa helg istället. Nu när Folkes aptit minskat kraftig så finns det faktiskt en chans att han kommer i sin pepparkaksdräkt i storlek 62-68, men det återstår att se. Men lite antiklimax blir det allt. En annan som haft en, låt oss säga annorlunda lucia, är Millan. Läs om den här. 

Hur som helst, Folke och jag köpte middag på Melanders fisk och letade lite efter presenter till våra amerikabekanta. På Etc. (butik på Odengatan) frågade jag butiksbiträdet om de möjligtvis hade Sveamössor i vuxenstorlek.

"Nej tyvärr, de verkar vara slut överallt. Det har ringt mängder av kunder senaste tiden och frågat"

"Jaha" sa jag "Då är det kanske ingen idé att jaga efter en sån då"

"Nej raring, det ska du nog inte springa runt efter" 

Raring?!? Det sades inte på något sätt otrevligt eller nedlåtande, utan bara helt familjärt så där. Öhh... hallå?!? Raring har jag faktiskt aldrig blivit tilltalad förut. Annat var det i USA, där var jag  "honey", "sweethart" och "darling" hos alla möjliga. Mest hos tanterna på jobbet men även i butiker. Att vara "raring" känns väldigt osvenskt faktiskt, men ändå trevligt. Jo, jag är nog lite rar ändå. 

Korv, mos och förfall?

Idag var det fortsatt kurering på Folkes mage. För tillfället ratar han nästan all mat förutom risgröt. Men det kanske inte är så undra på med tanke på omständigheterna. Folke tröttnat på att byta blöja stup i kvarten, att det ska smörjas med krämer och vädras. Så nu är det det som att hålla fast en galen boa constrictor.

Vi fick väldigt bra "Mina varor" den här månaden - bland annat; Aquafresh tandkräm, olivolja, torkade aprikoser och även Mickes akilleshäl: Zoo-godis. Där fick han för att han skrattade åt mina Salta Björnar (jag utnyttjade för övrigt INTE det generösa erbjudandet). 

En annan lite obehaglig fundering jag har haft under dagen är vad som har hänt med Günter, korvgubben på Karlbergsvägen. Som den gode Fredrik kommenterade, så har den mannen ett väldigt märkligt hår. För att stilla min nyfikenhet så var jag tvungen att söka mer information i frågan. I boken "Korv, mos och människor" - en bok om svenska korvkiosker*, som jag inskaffade på bokrean förra året, måste bara Günter vara med tänkte jag. Och efter lite bläddrande i boken så hittade jag honom. Det som var lite oroväckande är att han på bilden ser väldigt fräsch och trevlig ut, kortklippt, gråhårig och iklädd rena korvgubbekläder. Väldigt långt ifrån det långhåriga troll som nu står i kiosken. Och då kan man liksom inte låta bli att undra; har kiosken och korvarna också förfallit precis som Günters yttre? Vågar man äta där överhuvudtaget?  

*Nu köpte jag den inte för att jag tycker särskilt mycket om korv, utan det är väldigt fina nostalgibilder på gamla korvställen. Dessutom en massa rolig kuriosa som att man började servera bröd till korven eftersom bagerierna hade degslattar kvar från brödbaket. Det här var faktiskt en av böckerna vi tog med till förlossningen, lagom lättsmält mellan värkarna, tänkte vi. En annan var "Glassnostalgi" där alla GB-kartor finns med sedan 50-talet. 

Risig kista

Folke har fått problem med sin lilla mage, vi vet inte riktigt vad som felar. Utan att gå för djupt in på detaljerna så kan jag informera om att blöjorna har bytts ofta och haft innehåll i hela regnbågens färger. Jag trodde det var sviter av förkylningen eller fler tänder på gång och vi har försökt att stabilisera med hjälp av majsvälling och blåbär. Igår kväll så trodde jag faktiskt att det var bra. Men idag så kom blåbären ut i en väldig fart om man säger så. Jag fick avboka dagens begivenheter*, ringa BVC och nu är Folke satt på diet med morotspuré, majsvälling och risgröt. Han är lite matt, stackarn. I morgon ska vi gå på invägning på BVC, tänk om hela övervikten försvunnit.

Annars så var det en riktigt dålig dag igår. Folke är vanligtvis rätt försiktig när han kryper runt men igår lyckades han ramla när han rest sig mot soffbordet, klämma två fingar under toasitsen (det var hans andra hand som tryckte ner sitsen, men det är inte så lätt att konstatera när man knappt har någon koordination) och så välte det lilla bordet så Folke klämde fingrarna där med. Då grät jag för han satt och jämrade sig: "Aja, aj, aaja, aj, ajaa". 

*blodprovstagning hos Kaarina och besök av Iris 

"Mam-ma"

Jo, men nu tror jag faktiskt att han säger det. "Mam-ma" ropas det till när Folke är lite ledsen och kinkig. Micke påstod redan för ett par veckor sedan när jag var ute på restaurang att han sagt "Mamma" klart och tydligt, men det gilles inte riktigt tycker jag. När jag kom hem från spa-helgen sa Folke "pa-pa-pa-pa" dagen efter så det är väl jämt skägg vad som kom först. 

Nerbantad skinka

Idag fick jag leverans av den årliga jullådan som min arbetsgivare så generöst förser sina medarbetare med. Den får man även ta del av som föräldraledig, trots att man inte dragit många strån till stacken det här året. Å andra sidan så har jag inget dåligt samvete för det, utan jag ser det som lite plåster på såren för att man väljer att omorganisera i min frånvaro. Så idag fick jag en kartong fylld av allehanda julvaror såsom julskinka, pepparkakor, julost, korv, leverpastej, sill och choklad. Och så lite av årets nyheter, det är alltid kul att prova. Och dessutom så brukar man kasta i lite mer otippade och mysko grejer som inte är så mycket jul men som har en sämre lageromsättning, om vi säger så. Ett år var det konserverad mango, tre burkar fick man. Fungerade kanske fint till ris à la maltan men lite krystat om du frågar mig. Förr-förra året så fick vi sex filmrullar, vi snackar old-school varianten som ingen använder längre. Om det hade gått så hade de nog skickat ut motionscyklar också för det var någon som lyckats pricka fel i prognosen så hela höglagret var fyllt. I år har man tydligen överskott på plastskärbräden, 2*3 stycken fick jag. Tackar, tackar! Här ska det skäras och hackas!

Men det viktigaste är i alla fall hur stor skinka man får. Lådorna delas ut helt slumpvis men eftersom jag fick avdelningens största skinka förra året, så deklarerade jag snabbt att storleken på skinkan naturligtvis korrelerade med VD's bedömning av ens arbetsinsats. (Nu snackar vi julskinkan alltså, men även min IRL skinka råkade vara avdelningens största, nog om det) 

Till julavslutningen gjorde jag illustrativa stapeldiagram, där min skinka (på över 2,7 kg om jag inte missminner mig), låg i topp. Lite orättvis kan tycka; Anders som har fru och fyra tonårsbarn att mätta, fick den minsta skinkan som knappt räckte till varsin macka. Jag gjorde även en prognos för 2008, där min -08 skinka till och med skulle överträffa 2007 års rekordsiffror. 

Men idag får jag krypa till korset. Jag kände det redan när Kim langade över lådan utanför porten. Fjuttiga 2279 gram vägde den. Jag har inte fått rapport ännu, men jag är rädd för att jag har den största prognosavvikelsen. VD'n verkar inte särskilt nöjd med årets arbetsinsats.  

Söndagsmiddag hos farbror Erik & Helena

"Finns det månne någon på tåget som tycker jag är söt?"

Igår tog vi tåget ner till Linköping. Folke satt förtjust på den översta våningen i det nya regionaltåget och spanade på bilarna på centralbron. Det var väldigt smidigt att åka tåg istället för att klämma in Folke i en bilbarnstol och köra på mörka decembervägar. Hos Erik och Helena blev det söndagsstek och fantastisk hemmagjord daimglass till efterrätt. Folke fick även visa upp sin ålningsteknik för farfar, farmor och gammelmormor Sonja. De blev väldigt imponerade.

Söta barn

Det var lättare sagt än gjort att fånga Folke och Cornelia på samma bild. Folke var mer intresserad av kameran. 

Helgen har varit ganska intensiv. Bland annat så fick vi besök i lördags av Mellborgs och fick träffa den otroligt söta Cornelia. Man vill inte verka för förvånad men den spontana kommentaren blir nästan som en förolämpning "Nää men, hur blev hon så söt?!?" Hennes föräldrar är ju också väldigt söta men det gör sig liksom bättre på en liten mini-människa med knappnäsa och skrattgropar. En i min mammagrupp fick kommentaren "Men Marie, han är ju jättesöt och inte ett dugg lik dig" när hon visade upp sin son på jobbet. Det var nog inte menat att vara elakt men man vet ju inte riktigt hur man ska tolka det. 

Korvgubbe

Vi har fått nya vanor i och med att vi har börjat hänga vid nya lägenheten i Birkastan. Vi kommer bo farligt nära Bakery & Spice, Mariannes fisk och Günters korvkiosk. Lite oroväckande med tanke på att min trappmotion kommer reduceras med 75%. Günter är världens märkligaste korvgubbe med världens godaste korv som serveras i stort bröd och med surkål. Günter är även den minst kundorienterande människan som finns. En kund i taget tar han. Svarar inte på frågor och serverar korvarna som han tycker att de ska ätas. Take it or leave it liksom. På handmålade skyltar beskriver han korvarna. På en vegetarisk variant står det "En korv för miljöpartister. Smakar inte ett djävla skit". Jag betvivlar att någon vågat beställa den någon gång. Micke har hållt sig i skinnet och låtit Günter ta såser som han anser vara ämnade för just den beställningen. Tills idag: 

"Skulle man kunna få båda såserna?" frågade korvhedningen Micke 

"Nej någon jävla kultur får det ändå vara" sa Günter surt. 

Så hädanefter blir det jag som får beställa, Micke har hamnat i onåd hos självaste korvguden.

Axel och Amanda på besök

Idag kom min kollega Elin från Göteborg med sin lilla Axel på besök. Folke och Axel var beräknade att födas samma dag, den 6 mars. Det var ingen av dem som kom då. Elin och jag hade daglig telefonkontakt "Känner du något?" "Nää, inte ett skit" "Jag äter tio isglassar om dagen" "Jag dricker 1 liter Tropicana juice" och så där höll vi på. Folke kom först, den 14 mars. "Snart är det din tur" messade jag till Elin.  Och när vi kommit hem och jag återhämtat mig lite och ringde Elin över en vecka senare, så hade hon fortfarande kvar sin stora, tunga mage. "Nu är det jättesynd om mig" nästan grät Elin i telefon. Och jag kunde inget annat än att hålla med. Den 24 mars kom äntligen Axel.

Men idag kom de i tid. Och så tittade även en annan kollega förbi, Sofia med sin lilla Amanda. Det var full fart på alla tre!

Äntligen...

... så börjar min modellkarriär ta fart. Som jag har väntat. Nu finns vi även att beskåda på Asa herrgårds hemsida. Det var vi helt ovetande om, fast det gör ingenting så länge gaget är stort. Eller jag nöjer mig om jag får ta en gratis sväng till deras gottebord nu i jul. Förutsatt att det är samma klass som Jörgens. 

Någon mer som vill boka mig på ett photo shot? Jag kan alla dagar förutom tisdagar då vi träffar mammagruppen. Inte det? Nähä.

Knak

Idag är jag värsta Alexander Lucas. Jag fick en akuttid hos naprapaten och som tur var så var det redan bestämt att mormor skulle komma på besök. Hon rullade Folke i vagnen medan det knakades i nacke och rygg på mig. Det känns mycket bättre. Och betydligt lättare att lyfta och bära 10 kilo Folke.