Spring, spring, spring!

Har ju varit ganska flitig gymkund senaste åren men har aldrig kommit igång att springa. Det verkar ju så bra, tidseffektivt och smidigt. Bara att surra på sig skorna och sticka ut... och dö av utmattning och tristess. Så har jag känt.

Men så idag gick jag till gymmet och fick en ny insikt:  [trumvirvel] Det här med att springa, det är inte särskilt jobbigt - det sitter nämligen i huvudet. Tricket är tydligen att bestämma sig för att INTE stanna. Har ni hört något så enkelt? Sprang 4 km i ett huj och blev inte ens särskilt trött. No step for mankind, big step for Jenny.

Okej, okej, I know, löpband inte samma grej som att springa ute. Men ändå! 

Snart kalas!

Grattis Inga!

Idag fyller min fenomenala farmor 90 år! Stort grattis! På lördag blir det festligheter i Gamla Linköping.

Noterat

Plågsamt vackert så här mellan hägg och syren!

Spädis

Allan och jag kom ypperligt överens. Fördelen med barn nummer två är att föräldrarna blir helt överlyckliga när man erbjuder sig att kånka runt på den där lilla säcken potatis en stund. Och det är bara att passa på, man vet inte hur många spädisar man får förmånen att gulla med. 

Liveträff med Allan

Och igår så blev det besök hemma hos Allan och Vega och deras nygifta föräldrar i Hornstull. Du milde tid vad söt han är. Majlis blev väldigt förtjust i "Vegats bebis" och har pratat hela dagen idag om Allan och att vi ska hälsa på igen. 

Avslutning på Småbär

Maj-juni är bråda tider när man är förälder. I veckan var det avslutning på Småbärskören. Jösses vad duktiga de har blivit! Och utöver det musikaliska, så är det imponerande social träning med ordning och reda.

Folke deklarerade direkt att han ville bli "Blåbär" till hösten och Majlis störtgillar fortfarande barnmusiken, så tja, vi knatar vidare ner till Norrmalmskyrkan även i höst.

Tällberg

Fick en kommentar och en undran hur jubileumshelg var. Håller med om att rapporteringen är bristfällig här. Jo tack, alldeles fantastiskt trevlig. Mycket roliga samtal och diskussioner, god mat, loppisfynd och bastubad. Bilresan bjöd på nostalgifika i form av Dagobertmackor och kardemummakaka. På vägen hem blev det lite ofrivillig nostalgi på en vägkrog i Hedemora som vi snabbt passerade efter att vi upptäckte att den också stannat på 80-talet.

Och inte för att jag inte gillar maken och ungarna, men det är väldigt mysigt att hänga lite längre stund med "ursprungsfamiljen" ibland. Nästa gång blir när Ola ska fira sin 40-års dag. Då blir det Wasahof och kanske lite råbiff på menyn. (Råbiff är utöver väldigt gott, mycket nyttigt enligt Profeten)

I fårhagen

Lite skrikig och bråkig morgon är som bortblåst efter en visit på Överjärva gård. 20 spänn för att hänga i fårhagen är billig terapi för alla åldrar. 

Fick även träffa Ulla i egen hög person. Anmälde mig en gång i tiden till en kurs via Medborgarskolan i "småskalig fårskötsel". Den blev inställd efter att det förvånande nog visade sig att den enbart var jag och ett person till i hela storstockholm som var intresserad. Ytterst märkligt. Men Ulla berättade att kursen rullar på året runt, det är bara att ansluta sig så i augusti så ska jag på mitt första kurstillfälle. 

Heja Sverige!

Folke, farfar och Micke var i "Hockeykulan" och såg Sverige möta Slovenien.

Nostalgifika utanför Sala

Med mor och far.
Noterade även att den jag blivit mest lik så här på gamla dagar var Ola som var iklädd en Fjällrävenjacka av samma snitt och identiska Converse.

På väg

I helgen blir det överraskningsresa för föräldrarna som fyllt 65. Vart det bär av?
Till barndomens Tällberg.

PS. Det blev trångt i bilen.

Hej Allan!

Pratade med Cilla "Rocky" Glauser. Utöver att Cilla har smyggift sig och bytt efternamn så fick jag även höra vad lillebror ska heta. Blev alldeles, alldeles till mig och började nästan dansa på Dalvägen när jag fick höra att gossebarnet ska heta "ALLAN". Bland de finaste namnen jag kan tänka mig. Och det hade definitivt varit mitt förstahandsval om Majlis blivit en pojke. 

Men att Cilla gick och blev fru så där, det måste naturligtvis firas. Det får bli bröllopsmiddag på Grodan, bara hon och jag, precis som när jag och Micke smyggifte oss 2006. Allan ska bara bli lite större först.

Lusigt värre

Ja, då var det helg igen. Den här veckan har gått i rekordfart. Men den har onekligen varit händelserik. I måndagskväll så hittade jag löss i Folkes hår. Kliiiiiiiaaaaa! Det har gått tidigare på Eken, vi har lydigt luskammat men Folke har alltid klarat sig. Det beror troligen på hans ovilja att tvätta håret, löss trivs tydligen bäst i nytvättade längder. Men, förra veckan tvingade vi till en schampokur, och hans hår hade blivit ovanligt långt och således invaderades skalpen av de små blodsugande parasiterna. Micke befann sig fortfarande på jobbet när jag ringde i full panik: "Spring till von Scheele (Apoteket AB reds anmärkning) och köp lusmedel" skrek jag medan jag frenetiskt kliade mig över hela kroppen. Genast så började jag tänka på inlindade huvuden, sabadillättika och ledsna barnansikten. Det visade sig inte vara mer avancerat än ett luktfritt spray som applicerades i 15 minuter och sedan skulle schamponeras bort två gånger.

Normalt sett så brukar barnen på småbarnsavdelningarna klara sig undan lössepidemierna eftersom de inte har särskilt mycket hår. Det gäller inte Majlis, aka Elisabeth Höglund, Norlander. På tisdagsmorgonen bestämde vi att hon fick stanna hemma från dagis så vi skulle hinna luskamma  henne ordentligt. Problemet var bara att Micke hade möte med sitt nya bolag och jag hade möte med VD. Nu berättar jag inte det vitt och brett på min nya arbetsplats, men jag råkar ju känna henne rätt väl, och hon har ju dessutom ofrivilligt träffat mina barn tidigare , så jag tog sonika med Majlis till mötet. Och jag informerade tydligt att hon eventuellt hade löss, men det hade Ann inga problem med. Hon gladde sig åt att Micke hade fått ypperlig rådgivning på "Hela Sveriges Apotek" och försäljningen hade gått upp. Majlis skötte sig utmärkt, hon pärlade och läste böcker medan jag och Ann pratade om maskinellt dosdispenserade läkemedel. Sedan sa Majlis i bestämd ton att hon ville sitta i Anns knä och Ann förstod direkt att det här var inte en person man kunde förhandla med, inte ens om man råkar ha hamnat i topp i rankingen av näringslivets mäktigaste kvinnor. Sagt och gjort, Majlis satt i Anns knä en lång stund.

Fick sedan ångest sen när vi kom hem, Majlis kammandes och jag hittade löss även där. Är nu lite lätt nervös för att ha spridit löss till företagsledningen, om jag försvinner i någon personalreducering inom kort så vet ni varför.